När vi startade bloggen för två år sedan kunde vi bara drömma om att den skulle få så många läsare och så mycket uppmärksamhet. Här finns nu samlat 905 inlägg och ca 2400 kommentarer. 583 840 besök har bloggen haft under de här två åren och stadigt runt 500 läsare varje dag. Fast vissa dagar har vi haft långt mer än det. Den 10/2 -12 hade vi 38210 besök. Sjukt mäktigt! Ca 1000 följare har vi haft på Twitter och 1500 på Facebook. Vi har varit med i Feministiskt perspektiv, Ottar, Insikt, Amelia, P3, på olika feministfestivaler, Slut Walk och Pride.

Det har varit skitkul att att göra det här tillsammans med er läsare. Tack för ert fantastiska engagemang!!! Och vi i redaktionen har haft två kanonår tillsammans. Men allting har en ände och nu är det dags för oss att skjuta ut oss själva ur fittforfight och lämna över till en ny peppad redaktion! För det är liksom det bästa, fittforfight försvinner inte! Tvärtom så återuppstår den någon gång i juni i samma, eller kanske ännu grymmare, fittpeppiga anda. Så fortsätt att höra av er, kontaktuppgifterna gäller fortfarande, så tar det nya gänget tag i det i juni.

Men vi,  Johanna, Erica, Lisa, Emma, Linda och Kajsa tackar som redaktionskollektiv allra fittigast för oss. Kärlek och fittkamp från oss till er och varmt välkommen den nya redaktionen (som faktiskt en av oss kommer ingå i…). Vi önskar er och oss allt det bästa!!!

Over and out och håll utkik för nystarten i juni!

Som ni kanske märkt har inte fitt for fight  blivit så frekvent uppdaterad denna vår. Vi är också enormt långsamma på att svara på mail och saker på facebook. Den enkla sanningen bakom detta är att vi har tidsbrist å det grövsta slaget. Tiden räcker inte riktigt till.

MEN. Vi har en plan om ett uppsving som börjar framåt sommaren, tänk juni. Så häng kvar. Skicka gärna era inlägg och tankar till oss och läs gamla inlägg om fitt-läsar-lusten är stark (det är den väl?). Det finns nästan 900 inlägg tillbaka i tiden, kanske hittar du skatter som du tidigare har missat?

Vi är snart tillbaka med fullt fitt-ös.

Puss

fitt for fight

Mina smärtproblem kvarstod. För ett tag sedan blev de värre. Den gamla utväxten, som var ganska stor, blev varken större eller mindre. Den gick inte att klämma på. Efter en tid upptäckte jag att jag fått en ny öm punkt, på andra sidan klitoris ollon, den här gången mycket närmre. Det var knappt en utväxt men vållade mig mer smärta än den första, eftersom den låg så nära. Utöver obehag och smärta i början av upphetsningsfasen kunde jag också ibland känna obehagliga ilningar. Ena inre blygdläppen, som jag i vanliga fall knappt har någon känsel i, kunde också kännas öm och ilande vid beröring. Detta gjorde mig ledsen och orolig. Ska det vara såhär nu, mitt sexliv och min kropp? Jag bokade en ny tid i Kista.

Jag fick träffa samma gynekolog som vid första tillfället. Jag berättade om den gamla utväxten, att den var stor och inte hörde till min fitta utan att den borde tas bort, samt om den nya lilla grejen som gjorde mig illa och att den måste också försvinna på något sätt. Jag beskrev att det gjorde ont i början av upphetsningsfasen eftersom de ligger så nära klitoris ollon.  Gynekologen svarade med förundrad nyfikenhet över detta, för att detta hade hon inte hört talas om förut, utväxter som bara gör ont vid ett särskilt tillfälle. I övrigt reagerade hon inte över huvud taget på att mina besvär orsakar smärta. Hon nämnde det inte, bekräftade det inte. Hon undersökte mig och sa att det handlar om infekterade talgkörtlar. Inget farligt, inget konstigt. Dessutom ingenting som hon kunde göra något åt. Den första, stora, utväxten kändes mer som en hård kant än en knöl. ”Är du säker på att den inte alltid varit där?” frågade hon mig (Det är klart att jag inte vet hur min egen fitta ska se ut och kännas, och det är klart att jag går till gynekologen helt i onödan två gånger liksom). Hon jämförde det med att ha en finne i ansiktet, som inte syns och ingen märker, men eftersom en själv vet att den finns där så känns det jobbigt. Jag blev så paff av jämförelsen att jag inte visste vad jag skulle svara. Jag hade ju talat om för henne att de gjorde ont.

Gynekologen kunde inte göra något åt varken den gamla eller nya talgkörteln. ”Sorry” sa hon till mig på ett uppgivet men ändå informellt bilmekanikervis. Något som däremot fångade min gynekologs intresse var att jag berättade att jag hade min menskopp i. Om den ställde hon flera frågor. När hon sagt ”sorry” till mig och jag låg på britsen och undrade vad fan jag ska ta mig till nu då, säger hon att hon skulle vilja utföra ett ultraljud på mig med menskoppen i. Bara för att se, för att hon aldrig sett det förut. Snabbt började hon göra redo apparaten och jag hann precis hejda henne genom att säga att du kommer inte in med någonting där, för koppen täcker upp hela mig. ”Jaha” sa hon lite förvirrat och förundrat på samma gång och lät mig gå. Jag frågade henne vad jag ska göra då, eftersom jag har ont, och detta inte kommer att gå över av sig självt. Hon sa att jag kunde vända mig till Sabbatsberg i första hand eller kanske S:t Görans, om jag ville ha ”en second oppinon”. Annnars var det bara ”sorry” som gällde. ”Är du säker på att den inte alltid varit där?” frågade hon mig igen. Jag gick. Jag såg lapparna vid entrén som jag hade lagt märke till när jag kom in, där patienterna kunde skriva vad de tyckte om besöket. Jag kunde inte förmå mig att skriva något, jag ville bara gå.

När jag kom ut på gatan ville jag bara gråta. Jag har aldrig förut blivit så jävla märkligt bemött av en yrkesmänniska. Hon lyckades få mig att känna mig som ett försöksobjekt och totalt negligerad på samma gång. Och jag måste säga, att jag en månad senare inte känner mig mycket mer positiv över min situation. Jag vågar inte hoppas på att jag ska råka träffa någon som kan hjälpa mig, för kunskapen om olika fittproblem är så jävla usel. Nu går jag bara och väntar på att samla orken till att kontakta Sabbatsberg. Det enda positiva jag kunde tänka på när jag gick ut från Capio specialistcenter var att det iallafall finns ett forum att dela med sig av de här upplevelserna på. ”På fittforfight ska jag berätta om det här”, täntke jag. Sen svalde jag min gråt. Försökte tänka snälla tankar om min fitta, behålla en positiv relation till den, trots mina problem. Inte klandra den för infekterade talgkörtlar och inkompetenda gynekologer.

/ sistergnu

Mina första symptom var de akuta symptomen som gräsliga mängder flytningar och en klåda från helvete. Jag var blott 17 år gammal så jag fick panik, ringde vårdcentralen och fick berättat för mig att jag skulle gå till apoteket och köpa de receptfri medlen mot svampinfektion så skulle det bli bra. Och det blev det, ändå tills jag fick mens nästa gång. Då började det göra ont runt slidmynningen och fittan kändes torr. På vårdcentralen talade de om för mig att det inte var en svampinfektion igen eftersom flytningarna uteblev så deras råd  var att lufta. Lufta lufta lufta. Behöver jag säga att det inte heller hjälpte? Efter någon vecka blev jag tokig, jag kunde inte ha vaginalt sex med min partner och det kliade så jag hörde av mig till stans enda barnmorska på den lilla ungdomsmottagningen. Jag gick dit, satte mig i den beryktade stolen och fick återigen bekräftat att det inte var svamp, det var en liten obalans så hen bad mig att köpa mjölksyrekapslar på apoteket. Vilket jag gjorde, och det blev bättre, Vid nästa menstruation skedde samma sak igen och jag köpa kapslar och blev bra. Detta fortsatte och tillslut räckte det inte med en bruk, jag behövde två för att bli bra, och tillslut tre. Jag hörde av mig och fick komma på ytterligare ett besök där jag fick berättat för mig att det inte var något fel. En lite spricka bara, inget annat. Men jag hade ju ont och det klådan var inte av denna värld! Jag fick rådet att testa ytterligare en receptfri salva mot svamp.

Nu hade det snart gått ett halvår efter att det första besväret yttrade sig och det hade inte blivit bättre. Snarare tvärtom, det gjorde ondare är någonsin. Jag hörde av mig till ungdomsmottagningen i en kommun 10 mil bort och fick komma dit men där fick jag återigen bekräftat att det inte var något fel. Problemet var kanske att jag spände mig vid sexet så hen. Men jag fick en receptbelagd salva mot svamp och en smärtstillande kräm sen var det inget mer med det. Besvären försvann inte nu heller, snarare blev det tvärtom. Som alla med fittproblem kan vittna om så är svampsalvor bland det värsta ens fitta kan utsättas för, det stjälper mer än vad det hjälper. Krämerna är så starka att slemhinnorna blir irriterade och ömma. Jag hade nu blivit rekommenderat detta otaliga gånger.

Snart hade ett år med problem gått och det hade inte blivit bättre. Jag hade börjar leta efter förklaringen själv och efter att ha läst andra personers berättelser drog jag slutsatsen att jag måste ha en sk. kronisk svampinfektion. Min berättelse var identisk med andra som efter flera år kämpat för att få hjälp med just detta men inte lyckats eftersom vården inte trodde på dem. Mitt nästa besök var hos en gynekolog som jag träffade först efter ett år med problem. Hen visste att mitt främsta problem var smärtan men körde likväl upp en ultraljudstav i fittan på mig utan att ens försöka ta hänsyn till min smärtproblematik. Inget fel på mina äggstockar tydligen. Hen tog prov på mina flytningar för att undersöka dessa i ett mikroskop och leta efter svamp. Detta hade jag läst att många med samma problembild som jag råkat ut för och där mikroskopet inte hittat någon svamp men i slutändan hade det visat sig att personen i fråga led av kronisk svamp. Jag sa detta till gynekologen men blev avfärdad som löjlig. Klart hen visste vad hen sysslade med, hen var ju trots allt läkaren där. Inte speciellt överraskande visade det sig att inget syntes på proverna och jag fick gå vidare ytterligare ett tag med mina problem.

Under hösten året efter mina problem hade startat ringde jag till en privat klinik i en annan kommun och bad dem hjälpa mig. Där blev jag diagnostiserad med vestibulit och blev rekommenderad att använda rapsolja mot klådan. Jag blev skickad till en kvinna för att lära mig slappna av i en stad 10 mil bort men fick av henne höra att jag inte var nog oavslappnad för att det skulle vara värt mig att åka dit. Jahapp, då var det bara jag, oljan och vestibuliten kvar.  En diagnos jag inte trodde på att jag hade. Den passade inte in på mina problem alls. Smärtan kanske, men inte resten. Jag oljade in min fitta varje kväll ett par månader och blev nog egentligen deprimerad av att inte få någon hjälp.

Slutligen, våren två år efter att problem började ringer jag en ungdomsmottagning i en annan grannkommun och frågar om de inte har en gynekolog som kommer förbi där med jämna mellanrum. Det hade det och jag blev inbokad på en tid. Jag får träffa hen, berättar om mina problem och andra läkare och barnmorskors diagnoser och får min teori bekräftat: jag lider av kronisk svamp och obalans. Mot det hjälper inga salvor, oljor eller avslappningsövningar, det jag behövde var pH-tabletter som skulle upp i slidan varje kväll under ett par veckors tid och svampmedicin. Men inga salvor utan tabletter som jag skulle äta i fyra månader vid varje menstruation. Salvorna irriterade bara mina slemhinnor ännu mer och gjorde symptomen värre. Min svamp satt för övrigt för djup för att salva skulle ha hjälpa. Fyra månader senare var jag frisk! Efter att under två års tid haft problem, blivit feldiagnostiserad och fått min egen idé om problemen avfärdat visade det sig att JAG hade haft rätt och läkarna fel. Om de bara hade lyssnat och inte skickat mig att köpa receptfria salvor gång på gång hade problemet kunnat åtgärdas bra mycket fortare.

Så mitt råd till er: vägra receptfria svampsalvor. Kräv tabletter/kapslar som en äter mot det! Om inte vid första symptomen så efter att ha testat den där receptfria svampkuren som vårdpersonalen är mer än villig att rekommendera.

Hoppas min historia kan hjälpa någon så att den slipper gå igenom samma procedur som jag gick. Nu är det 3 år sen jag fick hjälp och jag är helt återställd bortsett från att mina slemhinnor är väldigt sköra efter all salva jag blev rekommenderad av utbildad vårdpersonal.

/Natalie

Jag hittade det här fittdjuret!

/My

Att sitta i publiken kändes som att vara mitt i en pågående feministisk revolution, en rörelse – om än spretig – som är stor och stark och fruktansvärt smart. Bianca och Elin levererar sanningar. De ber inte om ursäkt. De säger istället åt alla som definierar sig som kvinnor att inte ta ansvar och att inte be om ursäkt när de informerar om varför män hatar kvinnor.

De ger mig ett tolkningsföreträde och det är där jag känner att det här är det bästa jag har sett på länge. Jag känner att det är nya tider nu. Tack och hej gamla trötta patriarkat. Du är ute nu. Vi kommer att ta dig förr eller senare, och vi är många nu. Och du kan inte berätta för oss att vår världsbild är skev, att vi har fått för lite kuk eller att vi är alldeles för PK för vårt eget bästa. Du kan inte längre önska att vi endast skulle ha blivit en våt fläck på lakanet istället för ett ägg + spermie-kombination. Du har inget att komma med.

Jag har mycket att tänka på nu. Ännu mer att göra upp med än när jag gjorde slut med normal eller avsade mig allt mitt mansansvar. Och det ska bli så jävla fint att hugga tag i det.

Om ni inte redan har sett ”Men det skulle ni aldrig våga” – gör det.
Ni kommer att ångra er annars.

Hej!

Kerstin Säthil från #fittuppropet här.

För det första vill jag berätta om att en sjuksköterska jag känner har spridit Fittuppropet till alla barnmorskor och gynekologer hon känner, och de i sin tur sprider det vidare. HUR FANTASTISKT SOM HELST tycker jag

Självklart vill jag vara med och lyfta fram positiva vårdberättelser också!

Det här är den glada historien om min vestibulit:

Först sökte jag vård i miljoner år (fem) utan att få hjälp. Sedan skickade jag mejl till alla ungdomsmottagningar i Stockholm där jag beskrev mina problem (sveda vid försök till samlag, smärta efteråt, kan inte föra in något i slidan etc). Efter någon dag ringde de från Sundbybergs UM och sa att jag borde komma. Okej!

I Sumpan (=Sundbyberg) blev jag diagnostiserad med vestibulit. I samband med detta fick jag också veta att jag var en del av ett team. De andra i teamet var Rosie som är barnmorska och Timothy som är kurator och sexolog. De sa att om jag ville ha hjälp var jag tvungen att göra min del, de övningar de gav mig, för att de skulle göra sin del. Det var precis den typ av pepp jag behövde!

I flera månader gjorde jag en gynundersökning med spegel hos Rosie i veckan, smorde mig med lokalbedövande Xylocain sex gånger om dagen och gjorde tryckövningar för att omprogrammera nerverna i fittan att sluta signalera smärta vid minsta beröring. Plus att jag fick prata om sex och lust och de rädslor och prestationskrav jag hade inför detta.
Tillslut fick jag i uppgift att köpa en dildo för att öva bort vaginismen.

När de första kanske två månaderna hade gått med stora framsteg hela tiden vet jag inte riktigt hur det fortsatte. Mer än att jag nu inte kan fatta hur det var förut och hur mycket mina tankar kretsade kring Vestibuliten (lyssna på Amanda Svenssons sommarprogram, min igenkänningsfaktor är ungefär 100%).

Rosie var noga med att säga att de ungdomar som kommer dit brukar ta minst ett år på sig att bli bra, och att mitt halvår till friskförklarad var exeptionellt kort tid, men så hade jag ju haft en del tid att bygga upp motivationen/frustrationen också.

Jag minns att jag hade ett bakslag i slutet av min behandling, och fick då en tid hos Timothy redan nästa dag. Hela tiden kände jag mig inbäddad i omsorg, och fick veta att jag hade all rätt att vara där och få hjälp precis så mycket som jag tyckte mig behöva.
En fantastisk vårdupplevelse från offentlig vård när den är som bäst!

Här är sommarpratet.

Justja, det första som hände var att de bad mig sluta äta minipiller (Cerazette) eftersom ”din kropp är gjord för att fungera, sluta upp med hormoner så kanske den samarbetar bättre och din lust kommer antagligen tillbaka som ett brev på posten”. Det stämde

Jag var redan nervös och fruktansvärt ledsen och upprörd när den kvinnliga läkaren kom och hämtade mig. Jag berättade att det var min första gång, och hela situationen. Hela tiden var det en annan kvinna där som var i bakgrunden, gick omkring och gjorde konstiga saker och jag reflekterade inte så mycket över det.

Sen var det dags för själva undersökningen och jag klädde av mig och klättrade upp i stolen. Läkaren såg till att jag satt rätt, och vid det här laget upptäckte jag att den andra tanten var kvar i rummet och stod och tittade över läkarens axel. Så här nästan 8 år senare har jag fattat att hon förmodligen var student, men jag fick ingen förklaring till varför hon var där, vem hon var eller någonting.

I alla fall, det jag kommer ihåg mest är att läkaren då sa ”Nu börjar vi, och det kommer vara obekvämt. Det kommer göra ont, för så är det bara.” Sen bände hon isär hela fittan på mig, och det gjorde fruktansvärt ont. Jag vred mina händer så de var precis röda och hyperventilerade för att jag skulle vara tyst och inte klaga, för det är så jag är funtad, inte visa sig svag. Efteråt klädda jag på mig men jag var så skakis att jag tog på mig trosorna bakofram och inte kunde knäppa jeansen själv, så jag gick in på toaletten och satt på golvet med huvudet mellan knäna för att allt skulle sluta snurra.

Sen dess har jag börjat med cellprov och gjort ett par undersökningar sen dess, men ångesten före och efter har alltid varit enorm. Jag vet inte om det kommer bli lättare. Det är nästan så att jag inte vill ha barn pga alla undersökningar det skulle innebära. Jag kommer aldrig mer gå till den kliniken igen, det är då ett som är säkert.

Jag är en av de i raden som har oförklariga fittproblem. Har gått till olika gynekologer men ingen tycks kunna hjälpa ordentligt. Jag tänker att de som har hittat någon som bryr sig och gör allt va de kan för att hjälpa borde kunna tipsa oss andra.

Tänk om vi alla fittbärare tillsammans kunde skapa en lista med gynekologer/läkare/whatever som vi litar på och har fått hjälp av- i hela landet, län för län, stad för stad.

Jag tänker att ni kanske kunde göra någon slags efterlysning där folk kunde få skriva upp sina gynekologälsklingar i kommentarsfältet som en start på en liten lista?

Tack för en fantastisk och viktig sida!

Amanda

Tillägg ifrån fitt for fight: vi har en påbörjad lista här – kolla gärna och fyll gärna på med fler tips i kommentarsfältet. Det blir asbra!

Den närmaste tiden tänker vi köra tema: fittvården här på bloggen, som en del i att supporta #fittuppropet men framförallt för att det är så förbannat viktigt med bra fittvård och för att det alldeles för ofta brister i vården för fittor.

För att sätta ljus på det behöver vi era erfarenheter! Maila till oss på fittforfight@gmail.com så publicerar vi det. Vi tar emot både positiva och negativa upplevelser/erfarenheter. Allt positivt kan vi sprida så att fler t.ex. kan få tips om var de kan vända sig för en relevant fittvård. Negativa erfarenheter är viktiga att synliggöra, för att kunna se mönster och för  att kunna förändra.

Nu kör vi! Är ni på?

Era vänner i fittvärlden
/fitt for fight