Vad normala kroppar förväntas kunna göra, eller gynstolen som symbol för ett otillgängligt samhälle

Blev så peppad av sydsvenskans artikel. Låt oss bli akademiska och titta på ett utsnitt från min uppsats. Jag intervjuade nio personer med olika fysiska funktionsnedsättningar om deras upplevelser kring sexualitet. Det finns mycket jag vill skriva om utifrån uppsatsen här på bloggen, men det ska ju handla om fitta så låt oss börja i gynstolen.

Föreställ er den, hur den tornar upp framför er, denna stela metallhäst. Första gången jag fick äran att klättra upp (ja för det kändes lite som en ära, även fast jag tyckte det var sjukt läskigt och obehagligt. Så var det lite som en rit in i vuxenlivet. Typ, nu är jag kvinna nog att undersöka min fitta). Men jag kommer ihåg att jag tyckte det var ganska svårt att komma upp och komma till rätta. Sen att jag var naken på underkroppen och särande på benen och blev tillsagd att slappna av, gjorde inte det hela mindre obekvämt.

Jag tänkte på det här minnet under intervjuerna med de kvinnliga informanterna, när de tog upp problematiken med gynstolen (det var ingen av de manliga informanterna som tog upp den problematiken, men däremot kränkande bemötanden och osynliggörande från vården när det kom till sexualitet.)

Problematiken med gynstolen är på många sätt en metafor för det otillgängliga samhället. Men kan även ses som en anvisning för vad kvinnliga funktionsfungerande kroppar förväntas kunna göra. Om en, som i mitt fall är bärare av en hyfsat normatkropp, förväntas jag vilja, behöva, önska och kunna genomföra en gynundersökning. Eftersom jag ses och bemöts som en sexuellt aktiv person. Om en inte är bärare av en normatkropp, som till exempel en person som använder rullstol, assistans eller andra olika slags hjälpmedel, då finns det många gånger inte ens en förväntan och inte heller en förberedelse eller anpassning på att den personen skulle vilja, behöva eller önska genomföra en gynundersökning.

Här är ett litet utsnitt från uppsatsen, som just handlar om dessa erfarenheter:

Flera av informanterna berättade att det oftast inte finns någon lyft på gynmottagningar. En av informanterna, Eva, är så pass liten att någon för det mesta kan lyfta upp henne i stolen och hon klarar av att ligga i den positionen. Hon är däremot orolig för mammografin, hon vet inte hur det ska gå till, eftersom det inte finns någon anpassning. Klara tycker att gynstolen är det mest otillgängliga som finns, bara att ta sig upp är ett pussel och hon tycker det är svårt att ligga i den positionen. Problematiken med gynstolen avslöjar dels ett funktionshindrat samhälle som har normkroppar som mått, men det avslöjar även diskurserna om att funktionsnedsatta kvinnor förväntas vara asexuella och barnlösa. Det finns ingen förväntning på att Eva, Klara eller andra kvinnor med funktionsnedsättningar vill/behöver göra gynundersökningar. Detta hänger samman med vad Denise Malmberg (2009) menar med att förnekas känslor, önskningar och krav på sexualitet och relationer. Att bli fråntagen sin sexualitet. Sandra berättar att hon helst undviker att gå på gynundersökningar och hellre ringer in sina p-pillerrecept. Hon har redan anpassat sig efter en plats som inte är gjord med hennes kropp i åtanke, genom att i det längsta undvika den. Hon berättar:

Nej, det finns inga anpassade gynstolar, jag var där häromdagen. Det var cirkus, men det gick. Han var jättebra, gynekologen, måste jag säga. För hela situationen blir ju ganska knäpp. Mina ben och armar som inte är på rätt plats, som kom mot saker osv. Nu så blev det att jag låg på diagonalen med benen utanför, och då tänkte jag, va fan, nu skiter vi i att jag ligger så här konstigt. Det funkar, nu kör vi. Tänk vad bra att min kropp pallade det. För det är ju inte alla kroppar som gör det. Nu har jag en väldigt snäll kropp. För att jag har tränat så mycket yoga, den är både vig och stark. Men tänk om jag inte hade orkat? Hur hade vi löst det då?

Det Sandra berättar visar på en institution som främst inte har verktyg för att bemöta alla människor, men som i det här fallet åtminstone har personal som bemöter henne utan konstiga frågor, ifrågasättande eller oprofessionalitet. Sandra visar även på sin egen styrka – hon och hennes kropp kan. Genom att lägga sig på tvären med sina spastiska ben och armar farande omkring, kräver Sandra istället en anpassning från gynekologens sida och inte sin kropps. Sandra menar också att det är väsentligt att få välja vilken assistent hon ska ha med sig när hon gör gynundersökningar. Det är viktigt att ha någon hon litar på. Hon poängterar ett bra bemötande från personalen, som bör vara öppen och frågande istället för dömande, ifrågasättande och ignorerande.

Även Maria har starka minnen av besök hos gynekologen. Hon minns särskilt det första besöket. Hur svårt det var eftersom hon inte kan sära på benen så mycket, hur mamma fick hjälpa till och hålla i. Hon var otroligt nervös, eftersom ingen hade varit nära hennes fitta tidigare – hon trodde att hon inte ens hade något hål. Hon berättar att hon blev fantastiskt nöjd när barnmorskan ”kom in” i hennes fitta, hon hade ett hål. Maria säger att hon hade svårt att tro henne:

Va är det sant!? Hur lång är den då? Jag ville ju att hon skulle mäta. Om det finns plats för en pitt där inne, eller inte. Det vill jag ju veta, så att jag ska kunna gå vidare. Och jag tänker det här kommer aldrig gå.

– Men det ser helt normalt ut.

– Vad då normalt?! Det är klart att det inte är normalt! Så hon stoppar in, de har ju sådana här speciella mätsticker. Så stoppar hon in den, och det är precis som hos alla andra, jag har precis lika lång slida som alla andra har. Den lyckan som jag kände då… Fy fan, jag har ju, helt normalt fungerande grejer! Och det såg normalt ut där inne också. Alltså, och jag tänkte hur fan kan den vara normal när inget annat är det? Den bekräftelsen fick ju mig att bli lite lugnare.

Maria var runt 15 år när det här hände. Hon var helt övertygad om att hennes fitta skulle vara funktionsnedsatt den med eftersom allt synligt med henne var det. Det finns funktionsnedsättningar som påverkar sexualiteten, både fysiologisk och sexologiskt. Men oftast är det ett funktionellt och diskursivt problem – inte sexologiskt.

Jag tycker det här ämnet är så oerhört viktigt att lyfta. Att personer som arbetar inom vården och rehab har ordentlig kunskap och vågar fråga om sexualitet. Ge tips på hur och var personer kan vända sig om de har frågor, om de själva inte kan bemöta dem.

I höstas fick jag akut åka in till sjukhuset för en brusten cysta på äggstocken. Fullpumpad med morfin ska jag lägga mig i gynstolen, som var höj- och sänkbar! Lyckan! Jag blev så exalterad och började berätta för läkaren om vikten av anpassning och tillgänglighet medan han körde runt med ultraljudet i min fitta… Så det går framåt, men mer kunskap och information behövs. Framförallt så behöver normerna om vilka kroppar som ses, förväntas och får vara sexuella förändras.

//Fittlisa

Annonser

6 thoughts on “Vad normala kroppar förväntas kunna göra, eller gynstolen som symbol för ett otillgängligt samhälle

  1. Verkligen 100 % för ouppmärksammat men det var två saker jag saknade. Det ena var att jag hade svårt att se framför mig problematiken utan att veta vad det var för funktionsnedsättningar personerna hade. Bara lite snabbt, liksom. Det andra var korrekturläsning.
    (Sedan vill jag också säga tack för cykeltipsen! Fy fan vad ont man har haft i fittan sedan busspengarna tog slut!)

  2. Tack för peppen och tipsen, ibland går det lite snabbt när en blir exalterad=)
    Angående var det är för funktionsnedsättningar som informanterna har, så kommer här lite info.
    Av de nio medverkande hade alla utom en, medfödd eller under de första levnadsåren tillkommen, funktionsnedsättning. Samtliga positionerar sig som funktionshindrade. Jag väljer att inte beskriva funktionsnedsättningen i detalj, dels för att värna om anonymiteten, dels för att jag inte lägger någon vikt vid själva typen av funktionsnedsättning.
    Min forskning intresserar sig dvs. inte för den medicinska klassificeringen utan om omvärldens bemötande av kroppar som bryter mot normen om hela, fysiskt fungerande kroppar. De informanter som nämns i stycket ovanför använde olika slags hjälpmedel som rullstol, permobil, assistent mm.
    Hoppas det gav svar på din fråga.
    /Lisa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s