När det är helt jävla svart därinne

Jag är i begrepp att göra slut med min partner. Och att avsluta alla mina nära relationer. Om några dagar ska jag få mens.

Ja, såhär ser det ut för mig kanske en till två veckor i månaden, med varierande styrka. Jag behöver kanske inte ens berätta hur oerhört trött jag är på det. Jag kan inte se folk i ögonen, jag känner förakt för de flesta människor och är relativt säker på att de känner detsamma för mig.

Igår befann jag mig i en hälsokostaffär och frågade om de hade några tips, något piller jag kunde ta för att lindra depressionskänslorna vid pms. Jag tycker att jag var tydlig: depressionskänslorna. Den hjälpsamma expediten kunde inte relatera till mig eller inse sin kunskaps begränsningar och plockade fram burk på burk med smärtlindrande medikament, jag sa nej, jag syftar inte på kramp, jag syftar på depressionskänslor, hopplöshet och så vidare. Fysisk smärta, bring it on, jag kan hantera det. Och att jag blir såhär varje gång jag ser ett gulligt djur är väl också okej:

Det känns också ok att jag blir skitförbannad plötsligt. Ge mig bara något mot att jag tappar livslusten, att jag längtar efter Melancholia, att jag inte tycker att något verkar roligt. Ingenting. Då väljer expediten att plocka fram en burk med något som är lugnande. Ja, det var inte det jag frågade efter heller. Jag är LUGN, jag är för fan helt passiv. På varje burk står det dessutom något om klimakteriet, alla burkar är dunderfyllda med hormongrejer. Nej tack. Jag kommer ihåg hur det gick när min mamma gav mig en burk med linfrökapslar som var anpassade för kvinnor. Jag blev helt bananas av att äta dem. Helt hysterisk och ohämmat grinande och ba ”vad är det som händer med mig?”.

Det finns några saker som hjälper mig i de här situationerna, och det är olika former av distraktion:

att träna, men det kan jag inte göra oavbrutet

att umgås med folk som jag gillar men inte känner så väl, då stänger jag in de där känslorna lite. Men att väl komma iväg och träffa någon är i princip oöverstigligt

ibland kan det funka att hänga med mina vanliga kompisar, men det är lite som rysk roulette, det kan bära eller brista

Nu sitter jag här med en broschyr med Dr Bachs blomessenser ”Vitaminer för själen”. De ”fungerar även utmärkt på små barn, djur och växter”. Det blev ingen hälsokost för mig, det känns som en jävla djungel. Om någon av er har ett tips eller två på vad en kan ta sig till när det ser ut såhär i huvudet

så vore jag mer än tacksam.

14 thoughts on “När det är helt jävla svart därinne

  1. Hm. Jag känner igen mig mycket i detta jävliga, blev diagnostiserad PMDD. Hört talas om det?
    Hjälpen jag fick var antidepp-piller på recept att ta enligt menscykeln, väldigt låg dos som sedan trappades upp (fortfarande till väldigt låg dos) under de dagarna jag brukade drabbas av denna nedstämdheten/ångesten/whatever och sedan trappas ner i nån dag för att gå utan tills det var dags att trappa upp igen. Krångligt beskrivet, men som sagt, efter cykeln, varje månad.
    Det hjälpte mig ganska bra, jag vågar dock inte rekommendera det eftersom det är risky med sådant. Fick ju biverkningar och så, och kom fram till att det ligger mycket psykologiska faktorer bakom hur jag mår under PMS som jag inte tog på allvar utan skyllde helt och hållet på hormonerna.
    Jag vet inte riktigt om jag har något tips att komma med, förutom att kolla upp PMDD om du inte redan gjort det. Fan vad jobbigt det är att inte veta vad man ska göra åt sig själv, och speciellt att bli rövigt bemött när man söker hjälp. LYCKA TILL!!

    • Maja, tack så jättemycket för ditt svar! Jag har aldrig hört om PMDD förut, hur blev du diagnostiserad? Sökte du dig till allmänvården först? Vad kan det bli för typ av biverkningar? Tänk om du skulle vilja skriva ett gästinlägg om detta?

  2. Jag känner också igen mig i detta. Försöker undvika att träffa folk under de dagarna med ned är ju ingen riktig lösning på problemet. En uppföljning på detta vore jätteintressant!
    Förövrigt gjorde videon min dag, tack!

  3. Hej!
    jag känner också igen mig i detta och har hört en del om diagnosen pmdd. Den är ju lite omdebatterad eftersom den bidrar dels till ett viktigt erkännande av sådana här verkligen vidriga problem samtidigt som det kritiseras för att vara ännu en form av diagnostisering av kvinnokroppen.. Lisa Östborn har i alla fall skrivit en examensuppsats i psykologi om pmdd, läs den om du är intresserad, jag kan maila den!

  4. Asså, guuud va jag skrattade åt den här fantaskiskt roliga filmen! Precis så labil kan jag känna mig ibland, lipar för ingenting och blir helt tossig av katter och regnbågar. Undrar vad diagnosen är på det beteendet? PMS också?

    Tack för en fantastiska blogg, jag läser och lär mig, gläds och flabbar åt de fantastiska fitt-ordspråken. Ni va bra i P3 också, välformulerat och intressant på kort tid.

    Hejja er!
    /Steph

    • Tack för allt det fina!

      Jag är dessvärre (?) lite sådär till vardags, alltså får lyckorus av katter och blir lite överkänslomässig när jag ser gulliga grejer. Men vid pms, herre gud, då skenar jag liksom iväg

  5. Min egen historia, i fall den kan vara till hjälp: jag hade PMDD ett bra tag, och kände mig precis som du beskriver. En stund tänkte jag att jag faktisk var deprimerad och började ta SSRIer, men det kändes heller inte bra; jag blev emotionellt utflatad och det blev typ omöjligt att få orgasm. När jag slutade med dem upptäckte jag att depressionen, ångesten och känslan av att allt var helt svart alltid kom någon vecka innan jag fick mens. (Jag känner mig igen i det med att det hjälper att vara med människor man inte känner så bra – så snart jag var på egen hand igen bröt jag ihop.)

    Saker som hjälpte: först av allt var det bra att veta att depressionen var en hormonell reaktion och inte betydde att allt verkligen var mörkt, att jag kom att bli glad igen. Jag började ta nattljusolja-tabletter, och det kändes som om det lugnade hormonsvallerna. Men det som fungerade bäst var att jag fick ordnat med Mirena-spiral. Nu har jag nästan inga mensblödningar och inga PMS-eller PMDD-symptom, och mitt humör är allmänt lugnare, gladare och mer kapabelt, på ett sätt som känns ”naturligt” (konstigt ord i sammanhanget, men det känns inte alls som att ta SSRIer, eller som den emotionella stormen det var att ta p-piller). Alla reagerar förstås olika på spiralen, men den fick mig att känna mig bättre, och jag tycker inte den nämns ofta nog. Jättebra graviditetsprevention är den också, om det är en faktor för dig.

    Hoppas du hittar något som hjälper; jag känner med dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s