Att prata om V-ordet

Många har det, men vad händer när vi talar om det? Erfarenheter av sexuellt våld. Jag har det. Jag var med om ett våldtäktsförsök när jag var 18 år, det är en erfarenhet jag gärna hade varit utan men som samtidigt finns. Från början pratade jag inte alls om det med någon. Jag försökte mest glömma att det hade hänt och körde på med livet som vanligt.

Men sen började jag fatta mer och mer att killen som försökte våldta mig hade gått över mina gränser och att han bokstavligt talat hade skitit i vad jag sa, ville eller gjorde. Han hade bestämt sig för att ligga med mig. Då blev jag fruktansvärt arg. Och rädd. Rädd för den maktlöshet jag hade känt. Rädd för att jag innan hade trott att mina ord skulle bli respekterade. Sen kom den här snubben och bara trampade över min vilja och tyckte sig ha rätten till min kropp.

Efter ilskan blev jag också ledsen. Jag hade svårt att ta till mig att det han hade gjort var att försöka våldta mig. Vem fan var jag om jag var en våldtagen tjej? Och vem fan var han? Den stora smällen kom när jag läste Katarina Wennstams bok ”En riktig våldtäktsman”. Jag grät, kokade och strök under massvis med ord och satte små minneslappar i boken. Jag började fatta att han var en kille som hade tänkt våldta mig och jag blev sjukligt arg.

Med tiden blev min ilska mindre och jag började se på händelsen som en erfarenhet jag behövde prata om. Inte bara för att prata ut, självklart behövde jag bearbeta känslan av maktlöshet, men jag behövde också prata om det för att visa att sånt här händer. Fan, mer än hälften av alla mina kompisar med fitta har varit med om liknande situationer eller situationer som blev våldtäkter. Men ingen pratade om det. (När en kompis berättade för sin partner om gången när hon blev våldtagen bad hennes partner henne att inte ta upp det för att det var så jobbigt för honom. Känns lite sådär kan jag tycka.)

Varje gång jag skulle berätta för någon om våldtäktsförsöket så drog jag några djupa andetag och liksom laddade. Jag tänkte att personen skulle bli chockad, må dåligt, känna sig överrumplad och tycka att jag lämnade ut mig själv för mycket. Jag vill skydda vänner, familj och partners från den jobbiga vetskapen om att jag nästan hade varit med om V-ordet, våldtäkten.

Nu har det gått 11 år sen våldtäktsförsöket och fortfarande måste jag ladda lite extra innan jag berättar om det. Inte för att jag mår dåligt av att prata om det, inte alls faktiskt. Utan för att jag är skraj för att offerkoftan ska ramla över mig och att den/de jag berättar för ska tycka att jag bara talar ut, terapi:ar mig och är svag.

För vem blir jag om jag berättar att jag blev utsatt för ett våldtäktsförsök? Vilka föreställningar tror jag ramlar över mig i det ögonblicket? Varför blir det obehagliga att det känns som jag snyft-talar ut när jag faktiskt vill lyfta en pissig erfarenhet som grundar sig i ett jävligt ojämlikt samhälle?

I juni skulle jag hålla tal på SlutWalk Stockholm, en demonstration som handlar om just sexuellt våld. När jag skrev mitt tal kände jag mig tvungen att fråga flera olika personer om det kunde vara dumt att jag tog upp egna erfarenheter i talet. Alltså, hela demonstrationen handlade om sexuellt våld och även där var jag så förbannat rädd att de som lyssnade skulle kasta offerkoftan på mig och tycka att jag var en svag brud som aldrig skulle kunna må bra igen.

Jag mår bra igen, jag sökte aldrig stöd efter händelsen för jag pallade inte att definiera mig själv som en nästan-våldtagen tjej, men jag har bearbetat det som hände. Och jag vill prata om det för att lyfta fram erfarenheter som är förbannat vanliga.

P.S Tror att #prataomdet har gjort massvis för detta, massvis. Men ändå hänger känslan kvar.

Annonser

5 thoughts on “Att prata om V-ordet

  1. Vill bara förtydliga att jag inte på något sätt ser ner på personer som behöver prata ut och bearbeta deras upplevelser av att ha utsatts för sexuellt våld, eller att det är dåligt att vara ledsen eller känna sig svag. Jag har också behövt bearbeta, prata ut och vara ledsen. Men det jag blir tjurig på är att det känns som den enda bilden, att livet är totalt förstört efter att ha utsatts för sexuellt våld, och det finns ju många fler bilder. Människors reaktioner kan vara så olika och behovet av bearbetning likaså. Även om jag inte varit helt förstörd efteråt så är ju händelsen lika pissig och inte ok någonstans. Hoppas det framgår vad jag menar.

  2. Jag tycker att det finns en risk för stigmatisering om våldsutsatta personer och då särskilt kvinnor blir sedda som offer. Självklart är jag ett offer i den stund ett övergrepp sker och jag har banne mig rätt till allt stöd jag kan få, oavsett hur länge det behövs efteråt. Men det finns en risk i att alltid bli sedd som offer livet igenom pga av ett övergrepp. Övergrepp kan gå att ta sig igenom. Precis som alla andra kunskaper i livet ger det mig en erfarenhetsbank. Alla erfarenheter är inte positiva och kanske förstår jag mer/vet mer genom just en negativ erfarenhet?

    • Absolut, rätten till stöd ska alltid finnas och den ska inte vara baserad på att ”hela livet är förstört” bara utan den ska baseras på behovet hos den som var med om något som inte var okej. Offerrollen kan bli farlig på flera sätt och den kan verkligen användas för att tysta personer också.

  3. Det är modigt och viktigt att PRATA OM DET! Öppna upp samtalet, så att vi alla kan börja diskutera könsroller, normer kring sex, makt och skuld/skam, offerrollen. Du är modig. Det betyder något att sådana som du går ut och pratar om sexets gråzoner, det får mig att börja tänka på egna upplevelser. Får mig att prata med mina vänner, vi börjar dela historier. Att prata är början på något nytt…
    S

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s