Den ovälkomna barndomskamraten

Jag minns inte hur tidigt jag insåg att det inte var aktuellt att stoppa något i fittan. Det kan ha varit innan första mensen, eller efter. Vid första mensen insåg jag i alla fall att det där med tamponger, det var helt uteslutet. De gick inte att få in. Och varje försök gjorde vansinnigt ont. Det fick bli bindor istället.

Fittan skulle ju tydligen kunna ta emot saker. På något sätt är det omöjligt att missa den biten “fakta”, trots att vi inte pratade sex alls i min familj. Onanistunderna var ens mest skamliga och privata stunder, inne på toalettgolvet bakom den säkert låsta dörren. Men inte för lång tid, för då kunde de ju misstänka att det var något annat än ett toalettbesök på gån. Jag försökte föra in saker som morötter i fittan. Ganska små morötter. Även när jag var som kåtast så gjorde det ont. Men jag var ändå lite stolt om jag lyckades få in dem, för det skulle man ju kunna.

Jag upptäckte anal stimulans av en slump. Det var en helt annan sak. Det gjorde inte ont. Där använde jag ännu mindre saker, förstås. Det var helt otänkbart att det skulle gå att få in något stort där. Men det jag gjorde var njutningsfullt, till skillnad från fittstimulans. Och så fanns klittan, förstås. Den bästa kompisen. Den som man alltid kunde lita på.

Jag började ha sex med tjejer i 18-årsåldern, efter att året innan ha blivit förälskad första gången. I en tjej. Tjejsex var bra. Okomplicerat. Man slapp tänka på det där med fittan. När jag tänkte på kukar så blev det oundvikligt att föreställa sig smärta. När jag började bli kär i killar också så blev det ett problem. BDSM med killar som var lite undergivna blev en intressant utväg; för dem var penetrativt sex bara ett njutningssätt bland många. Lätt att undvika. Ofta ville de lika gärna bli penetrerade själva.

Första gynekolog-undersökningen. Ouch! Och då var jag ändå på Mottagningen för tjejer som har sex med tjejer, hos en jättesnäll gynekolog som använde de minsta instrumenten. Jag sa redan innan att det brukade göra ont att föra in saker i fittan. Efteråt rådde hon mig att smörja in fittmynningen med lite olja för att mjuka upp den. Det hjälpte inte. Och det gjorde ont.

Första undersökningen för livmodershalscancer. En vanlig drop-in-tid på Danderyds Sjukhus. På 10 minuter skulle det gå. Ouch ouch ouch ouch! Det var längesedan jag grät så mycket. Ett komplett misslyckande. Jag bokade en tid på Mottagningen för tjejer som har sex med tjejer istället. Då grät jag bara lite.

Nytt försök med tamponger. Ont att få in den, sedan fick jag ta ut den efter bara två minuter eftersom det gjorde för ont. Min frustration började nå sin kulmen. Fanns det inte något att göra åt den här skiten? Första gynekologen jag besökte gav samma råd som den första. “Smörj med lite olja”. Hjälpe inte den gången heller. Efter lite sökningar på nätet så började jag ana att det fanns ett ord på mina problem. Vestibulit.

Jag skapade en i en relation med en kille som var mycket förstående och accepterande när jag sa att jag inte var säker på att vi någonsin skulle ha vaginalsex. Det sexet vi hade var faktiskt riktigt bra. Men jag var ändå trött och frustrerad på att inte vara “normal. Jag ville kunna ha möjligheten till vaginalsex, även om jag inte kände mig så sugen på att utnyttja den. Jag bokade en tid på RFSU-kliniken.

Gynekologen där gjorde en undersökning och förklarade att jag hade en ovanligt tjock och oelastisk slidkrans och att en bit av slidkransen satt kvar, ungefär som en månskära, vid ovansidan av slidmynningen. Det var den som gjorde att det var så trångt. Han sa att den kunde opereras bort kirurgiskt. Hurra, äntligen någon som ville göra något konkret! Jag tog möjligheten och gjorde operationen på Sabbatsbergs Sjukhus. Jag fick narkos men fick åka hem samma dag. Läkningen tog ett par veckor men var inte så farlig.

Resultatet var både uppmuntrande och lite knäckande. Jag var mycket mindre trång i slidan. Men det gjorde fortfarande ont att försöka föra in saker. Neeej, jag skulle ju vara botad! Jag gick tillbaka till gynekologen på RFSU-kliniken. Han sa att mina nerver vid slidmynningen antagligen blivit så vana vid smärta att de var konstant irriterade och lite inflammerade. Han rekommenderade mig att smörja in mig med antiinflammatorisk salva för att dämpa inflammationen och ge nerverna möjlighet att slappna av. Jag var inte jättegllad över fler smörj-råd men eftersom jag kände ett förtroende för den här gynekologen så följde jag rådet. Det gjorde ont till en början men eftersom jag var mindre trång så var det inte lika farligt som innan. Och efter kanske två månaders smörjning så började det faktiskt bli bättre. Jag prövade mig fram med en liten vibrator och det…  gjorde… inte … ont. Det räckte inte med en enda åtgärd. Men det räckte med två. Jag blev fri från vestibuliten. Min ovälkomna barndomskamrat.

Jag kan fortfarande tycka att vaginalsex är ganska överskattat. Jag hade lika bra sex innan. Men jag är lugnare. Jag har mindre ångest över att behöva förklara mig och komma med brasklappar. Det är värt mycket.

Jag är arg för att jag fick så många dåliga råd. Jag är arg över okunskapen. Men jag är glad över att någon till sist tog det på allvar och var beredd att erbjuda mig konkret hjälp, och dessutom följa upp den hjälpen. Det borde alla kunna få.

Inlägget är skrivet av en läsare som vill vara anonym. Vi på fitt for fight säger tusen tack för att vi fick publicera detta!

Annonser

2 thoughts on “Den ovälkomna barndomskamraten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s