Det är inte fittan det är fel på, det är omgivningens oförstående inställning…

Här kommer ett gästinlägg från Maria som vi är tacksamma för, debatten fittvård har den senaste månaden gått het här på bloggen, därför välkomnar vi era reflektioner och erfarenheter. 

Antingen är det penis eller så är det fittan, och det är fittan jag välsignats med. När vi listat ut var vi är könsskalan så är allt ganska rakt på, vi ser ju alla likadana ut, eller?

Jag läste Fittan Frågar Erica Andersson Kanon och satte själv igång att tänka kring vad som varit signifikant i min fittologi, alltså den historia som min fitta byggt upp och de värderingar jag lagt kring det. Jag kan leva mig in i Ericas fantastiska upplevelse om den nyfunna orgasmen och själv med glädje minnas den gång jag helt kunde sluta fundera över om jag någonsin fått en orgasm utan att jag välsignats med en.

Men min finaste upplevelse är också fylld av tragik. Fittan är nog den del av kroppen som får ta mest stryk av näraliggande organ, för många tjejer är det liksom inkörsporten som står öppen för andra baciller och sjukdomar att hålla hov i kroppen och när någonting krämpar där nere så är det alltid lättast att skylla på fittan. Det är urinvägsinfektioner och andra krämpor som jag gärna skulle kunna nämna vid deras rättmätiga namn, om jag bara kunnat, om någon någonsin vetat, och berättat.

Jag har bott i fem platser i Sverige och alla har de fått möta mitt underliv, de första läkarna fick frågor, jag fick svar, gick hem, och fick reda på att där inte fanns något fel, ”men ta gärna piller för urinvägsinfektion i fall att”. Att ”i fall att” ta piller ligger inte för mig då vi människor i allmänhet och de ur kvinnokönskategorin i synnerhet utnyttjas tillräckligt som försökskaniner som det är (se p-piller). Men att ge tydliga svar har inte legat för de läkare jag träffat, utan under långa perioder har jag svävat i limbo mellan vårdcentral och ungdomsmottagning (mödravårdscentral) då de varken kan hitta könssjukdomar eller urinvägsinfektion och därför inte vill ha mig på den ena eller andra platsen.

Så en dag under den kalla vintern som nu passerat flyttar jag till Stockholm igen och det är dags för det där celldelningsprovet. Jag letar efter närmsta vårdcentral och hittar en liten mottagning vid telefonplan som till stor del arbetar med kvinnohälsa. Bara att gå in i det lilla radhuset ger en väldigt familjär stämning, och sen möter jag den nye experten att ta hand om mitt liv, mitt underliv. Vi pratar lite Sydamerika och framtidsdrömmar medan vi gör oss redo för det där testet. Mina erfarenheter av undersökningar är minst sagt ljumma efter all kamp om att ens få prata fitta. Men här öppnas en ny värld, han börjar berätta för mig om mig, han drar fram ett ultraljud och tar mig likt en kartläsare fram genom alla de där skrymslena som fittan leder till. Han förklarar varför jag ser ut si och andra så. Han berättar hur jag fungerar och att jag aldrig ska tveka att höra av mig, vi kan tillsammans genom öppen dialog klara av allt.

Färdig med vad jag ser som min första riktiga undersökning (efter 27 års kamp) hoppar jag in i bilen som väntar på att ta mig till Göteborg och utbrister i glädje, framför pojkvän och okända samåkare, att jag äntligen har varit hos en riktig fitt-doktor, en människa som tar mig och min fitta på allvar. De fnissar lite och undrar om det är riktigt rätt att prata fitta, sin egna fitta, med okända människor. Men jag tänker att de ser det, de ser att jag är lycklig, att jag fått en gåva som jag gått och längtat efter så länge men stött på besvikelse inte en, utan 10-talet, gång för många.

Jag är ännu inte framme vid vägs ände, jag har fortfarande inte fått svaren jag vill ha, men jag har träffat en expert som faktiskt tar min kropp på allvar. Jag behöver inte längre skylla fittan för problem som ligger den nära, tyvärr så är det fortfarande den som får lida av att problemen ännu inte är lösta men nu kan vi jobba tillsammans, som det goa team vi är.  Det är inte fittan det är fel på, det är omgivningens oförstående inställning och det uppenbart knappa intresset av forskning.

Det ovanstående skrev jag under de tidiga sommarmånaderna. Med höstkyla rullar fittkampen in på en ny kula. Den kvinnomottagning som givit mig min första aha-upplevelse har också gett mig huvudbry. Mottagningen har varit flitigt omskriven i media på grund av övergrepp av patienter med nedläggning som följd. Jag står fortfarande fast vid att den mottagningen har gett mig nytt hopp om att en dag få förstå hela min kropp, att det finns hjälp att få, men idag går funderingarna också i andra tankebanor än enbart positiva. Jag ska inte behöva ifrågasätta om min undersökning har gått rätt till. För att få veta måste vi kämpa, kämpa för ökat förstånd om fittan med omnejd, men tyvärr också kämpa för någonting så basalt som att kunna ha tillit till de som utför sitt arbete på mig.

Nu står jag på nytt och letar efter någon som tar mig på allvar, tips mottages med glädje. Allt gott och god kamp, figth for fitt!

Maria

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s