Johanna gör slut med normal

Stockholm 2011-02-09

Hej normal!

Jag vet inte hur jag ska börja det här brevet. Det är aldrig lätt att säga sånt här, och jag vill inte göra dig ledsen men jag känner att jag måste våga ta steget. Det här blir nog första brevet av flera. Det finns så mycket jag vill säga men jag måste få hitta orden.

Vi har ju hängt ihop ganska länge nu (29 år). Vissa perioder lite mer intensivt än andra, men på något sätt har det alltid funnits ett starkt band mellan dig och mig. Ibland har du varit så skön att ha och jag har känt mig trygg när jag har lutat mig mot dig. Men ibland funkar det fan inte alls, för du är så jävla otrygg när allt kommer till kritan.

Det kanske är mig det är fel på, inte dig, som man brukar säga. Men nä, jag tror inte det. Jag tror det är dig det är fel på och jag hoppas att jag äntligen har insett det och kan bryta mig ur den här destruktiva relationen vi har haft så länge. För länge.

Du har lärt mig mycket. Du har lärt mig att det faktum att jag har något på ett ställe som kallas för ”mellan benen” styr stora delar av vad som förväntas av mig och vad som är tillåtet för mig. Det är verkligen en grundläggande kunskap jag fått av dig. Och fy satan vad jag har anpassat mig efter den.

Du har bland mycket annat lärt mig mycket om relationer till andra människor. Bara några exempel på vad jag lärt mig av dig är:

• Att ett bra kvitto på att jag är normal är att jag har EN tydlig kärleks- och parrelation (läs pojkvän eftersom jag ses som tjej) som jag lever monogamt med. (Lite oavsett HUR den relationen är så är den bättre än att leva som det vi kallar för singel i dina ögon).
• Att relationer som vi kallar för kärleksrelationer och personer som vi benämner som ”den vi är ihop med” är relationer och personer som vi ska värdesätta allra högst, högre än det vi kallar för vänskapsrelationer och det vi kallar för vår biologiska familj med föräldrar, syskon och blodsbands-släkt.
• Att den personen jag är ihop med ska kunna ge mig allt och jag kan ställa alldeles särskilda krav på den personen.
• Att den personen jag är ihop med är den jag ska planera allting först med.
• Att alla andra relationer ska förstå att jag sätter min kärleksrelation allra först och att jag kanske försvinner från all kontakt under vissa perioder, men att det ska vara helt accepterat.

Listan kan göras så mycket längre men jag orkar inte rabbla upp allting. Du vet ju ändå vad du har lärt mig. Förmodligen var du väldigt stolt över mig till en början. Jag följde lydigt dina råd och kände mig förbannat onormal när jag som högstadieelev inte hade lyckats skaffa mig en pojkvän. Helvete så åtråvärt det var, även om pojkvännen ifråga var en självisk idiot så skulle jag ha en.

Sen träffade jag den första pojkvännen som 14-åring och hurra, nu var jag normal och jag fick också klartecken på att jag kunde/skulle göra sexuella grejer med honom för så fick/skulle man göra när man var ihop. Sen att jag inte ville göra det som han ville göra och ställde upp på grejer som jag inte ens fattade hände var väl en taskig bieffekt. Fy fan normal, jag minns när han ville ha samlag vaginalt och jag fattade fan inte ens hur min egen fitta var konstruerad.

Mellan åldern 15-28 år har jag konstant haft relationer i tvåsam par-konstellation. Vissa månaders uppehåll har funnits mellan dom. Och varför har jag det? Jo, visst har jag älskat personerna på ett eller annat sätt. Och visst vill stora delar av mig fortfarande ha en tvåsam parrelation och visst älskar jag fortfarande personen jag hade min senaste kärleksrelation med. Fast jag älskar många andra människor också, som jag aldrig varit ihop med.

Stora delar av mig vill ha en tvåsam relation för att jag ska känna mig normal. Det är den äckliga sanningen. Jag vill verka normal, jag vill känna mig trygg och jag vill känna att jag passar in.

Men normal, jag vill inte ha det så längre. Det går inte! Jag kan inte nedvärdera alla andra fantastiska människor jag har en relation med för att jag inte har EN person som jag kan kalla för min partner eller pojkvän. Jag kan inte se och definiera mig själv som avvikande bara utav den högst banala anledningen.

Kanske handlar det här uppbrottet från dig allra mest om mig. Jag kräks på alla idiotiska tankar som jag själv har, t.ex. om att jag måste hitta mig en pojkvän så jag slipper vara själv på min semester. Jag vill aldrig någonsin igen tänka att det är så jag hittar ett värde och blir normal. Jag vill se och värdesätta alla mina relationer på ett annat sätt. Jag vet inte hur och jag kommer säkert att vackla. Jag vet bara att det inte kan vara du och jag längre. Jag gör slut och jag önskar dig inte ett lyckligt liv. Jag önskar att du försvinner från allas liv.

Med vänliga hälsningar
Johanna