En jävla helg

Igår kväll var jag och handlade mat. Klockan var runt åtta på kvällen. Det var mörkt och ruggigt i kvarteren när jag gick hemåt med matkassen i handen. Jag var ensam på gatorna där jag gick. Eller? Var det inte steg jag hörde bakom mig? Ska jag vända mig om och kolla? Hur osäkert verkar inte det? Det kanske inte var steg, det var nog min hjärna som hittade på. Bäst att gå lite fortare oavsett.

Jag är våldtagbar. Det är vi egentligen alla, men jag tillhör den grupp i samhället som absolut oftast får dessa varningar,  nämligen kvinnor/tjejer/fittpersoner. Jag är därför van vid att göra riskbedömningar när jag rör mig i offentliga miljöer, särskilt om jag rör mig ensam när det är mörkt*. Jag är sjukt less på det. Varje gång jag kommer på mig själv med att fundera på att öka på stegen, välja en annan väg eller ta upp mobilen och säkerhetsringa någon så blir jag arg. Det gör mig galen att ständigt förhålla mig till risken att utsättas för sexuellt våld.

Så läser jag ”En jävla helg” av Helen Zahavi. Och fy fan vad jag behövde den.

”En jävla helg” är en bok som gör upp med piss-patriarkatets äckliga grepp om kvinnors rätt till sina liv, till sina kroppar. Huvudpersonen Bella får nog. Hon tröttnar på den ständiga rädslan och känslan av att inte vara trygg någonstans. Hon tröttnar på hotet om mäns våld. Hur det ockuperar hennes liv.

Vad Bella vill ha. Vad Bella vill ha är något hon inte kan få. Hon vill ha öppna fönster på sommarkvällarna. Ensamma promenader längs stranden. Ingen oro för att bilen ska gå sönder på motorvägen. Ingen fasa för mörkret. Ingen skräck för gäng. Inget tafsande i tunnelbanan. Inget mer strykande medhårs av fruktan för en knytnäve i ansiktet, ett brutet näsben, blod och snor som rinner ner i munnen. Bella är född fri och ändå ständigt slagen i bojor. Inkräktare har bestulit henne på hennes arv och hon måste kräva det åter.

Bella tar makten i egna händer. Hon utövar våld mot män som redan har utövat våld mot henne sexuellt, fysiskt och psykiskt. Mot män som ska tillrättavisa henne, ta över henne, omforma henne.

Bella har börjat bryta mot reglerna. Sakta, trevande, ett steg i taget, har Bella börjat bryta varenda regel de någonsin satt upp för att hålla henne nere.

Jag märker hur jag liksom värjer mig mot hennes våldsamma handlingar, hur jag tycker att Bella är för mycket, för våldsam, för beräknande. Till en början. För att hon bryter mot mönster jag är van vid. För vem förväntas vara våldsam i olika skildringar, som i böcker eller filmer/serier? Vem är jag van vid att se som våldsutövare? Mot vem utövas våldet? Och på vilket sätt?

Sen kommer befrielsen. Befrielsen i när patriarkatet får på käften. Att läsa ”En jävla helg” är fruktansvärt befriande. Det är en uppgörelse. Om den uppfattas som orimlig så är en påminnelse att patriarkatet inte heller är rimligt, så vilken annan väg finns att ta för Bella? Jag är henne evigt tacksam.

P.S Boken kom ut år 1991. Över 20 år sedan. Känns helt aktuell idag. Hur jävla deprimerande är inte det?

*Min rädsla är som störst utomhus när det är mörkt även fast jag vet att det vanligaste är att utsättas av en bekant person inomhus, men det har jag trots allt inte blivit lika varnad för.

Annonser

6 thoughts on “En jävla helg

  1. Det är intressant hur det så ofta är kvinnor som är rädda, när det ändå är män som oftast utsätts för våldsbrott. Jag vet inte om det har att göra med var man bor, men när jag går ut på kvällarna är jag sällan rädd. Vad har jag att vara rädd för? Och varför ska jag oroa mig för någonting som med största sannolikhet inte kommer att hända?

    • Anledningen till att så många kvinnor är rädda för att gå ute om kvällarna är att media och en hel del andra människor reproducerar myten att det är farligt att vara utomhus som kvinna ensam om kvällarna.

  2. Jag är likadan. Har tom investerat i en försvarsspray men känner mig ändå liten och rädd när jag möter män i mörkret på väg hem.

  3. läste den nyligen. men kanske fler män som borde läsa den tycker jag personligen. själv är jag aldrig rädd när jag går ute, men tänker för mig själv att jag kanske borde vara det.

  4. Om du har Under det rosa täcket hemma så är jag nyfiken på vad du tycker om Nina Björks kritiska analys av boken (kap Läppstiftet som blev en pistol)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s