Ett tackbrev från mig till feminismen

Alltså det här är fan i mig det finaste jag varit med om på mycket mycket länge. Ett samtal mellan Nour El Refai och Maria Sveland på temat: feministhatet (och det allmänna hatet mot fittpersoner). Helt överväldigad.

Typ 800 pers samlat. Känslan av att vi är många i den feministiska kampen och att nu fan tar vi patriarkatet. Känslan av att inte behöva be om ursäkt för analysen att patriarkatet gynnar män som grupp vilket gör maskulinitetsnormer till ett av våra allra största världsproblem. Typ det största. Känslan av att få säga det högt utan det obligatoriska ”alltså jag hatar ju inte män, men typ 99% av sexualbrott har kuk-bärande gärningspersoner och då kanske vi skulle prata om det FAST jag hatar ABSOLUT inte män, det är inte det jag säger…” och den obligatoriska motkommentaren ”alltså hatar du män eller har du inte fått kuk på länge eller varför är du så jävla negativ och det är faktiskt jobbigt för mig som man att du som tjej säger att sexualbrott verkar ha en koppling till män som grupp?”.

Det självklara i feminismen. Det självklara i att uttala orden. Det självklara när Maria Sveland säger att vi inte har något som helst ansvar för att pedagogiskt förklara för feministhaters, jämställdister eller andra som inte vill förstå vad feminism handlar om utan att vår energi är för värdefull för det. Att vår energi istället kan läggas till att vidareutveckla, att leda den feministiska kampen framåt.

Det självklara i att inte tystas. Att inte behöva få eller vilja ha patriarkatets godkännande. Att inte behöva be om ursäkt för att ”nu var jag nog för mycket, sa för många saker, tog för mycket plats”. Vad fan är ”för mycket liksom?”. Jag vet inte hur många gånger i min vardag, i min bekantskapskrets och på mitt jobb som jag tänker att ”oj, nu var jag nog ändå för mycket. Jag kanske överdriver. Jag kanske är gnällig” och hur jag tystnar. Eller hur jag samlar allt jag vill ha sagt i ett supersnabbt inlägg på jobbmöten för att jag liksom vet att platsen som jag förväntas ta är så jävla pytteliten jämfört med pungbärande kollegor som bara bräker på i all evighet och utan poäng. Hur jag blir lite obekväm när jag tar mer plats än jag förväntas ta.

Och så ilskan. Vreden. Hur jag blir heligt förbannad för att jag inte förväntas ta plats, tycka saker, framföra kritik, synas, höras, bestämma (listan går att göra oerhört lång) bara för att jag har blygdläppar på min kropp. För att min sexuella njutning primärt går att härleda till en kroppsdel kallad för klitoris och inte penisollon. För att vi behandlas så fruktansvärt olika beroende på hur nära normen vi ligger.

Tack alla som var där idag. Tack alla som orkar arbeta feministiskt och som kämpar. Tack till Vänstern som ordnade samtalet. Tack till Anna-Maria Carnhede som var en fantastisk moderator. Tack till Maria Sveland och Nour El Refai för att ni är helt jävla fantastiska. Tack till mina allra käraste fitt for fight-kollegor för att ni finns och ger mig ett utrymme att bedriva en feministisk fittaktivism. Tack till alla som läser och kommenterar här på fitt for fight.

Jag är helt överväldigad på det allra bästa sättet. Patriarkatjävel – nu tar vi dig!

Annonser

11 thoughts on “Ett tackbrev från mig till feminismen

  1. och en av många saker som sades som jag verkligen tar med mig är att hatet mot feministiska debattörer och skribenter INTE är ett enskilt hat riktat mot enskilda personer – det är ett kvinnohat riktat mot alla kvinnor.

  2. Härligt inlägg! Som ovan har kommenterat, den som går på en enskild person går på oss alla! Det är dags att vi verkligen organiserar oss och börjar att stötta varandra, nu slår vi tillbaka mot hatet!!!

  3. Åh vad fint och fantastiskt skrivet! Du tar upp frågar jag brottas med varje dag, hur långt får en gå i sin feministiska kamp? Behöver en alltid förklara för alla vad feminism är osv osv
    Blir peppad och glad och känner kampglädje!

    • en får gå skit långt och vara skitarg!
      Det va så skönt å höra tyckte jag, att det är fan de klokaste en kan va, arg.
      Och sluta gå i kvinnofällen å förklara grundläggande vett för idioter – det är inte ens ansvar att uppfostra idioter.
      / dampfeminizten =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s