Gender trouble och de enda feministerna i Nice

Vi har fått en text om att hitta sitt sammanhang på en plats som är ny. Om 50 tappra tanter, och om ett envist könande av språket där kvinnor blir undantaget.

Jag kom till Nice i slutet av augusti förra året. Det var sjukt varmt och ett gäng illasinnade myggor störde både nattsömn och dagstrevnand. Men äntligen var jag där. Nice som jag drömt om, Frankrike som jag alltid drömmer om, Medelhavet som jag alltid längtar till.

Jag skulle plugga franska i två terminer genom Mälardalens högskola. All undervisning var på franska men vi var bara svenskar i klassen. Att träffa fransmän och fransyskor visade sig svårt. Kanske inte för att det just var Frankrike jag var i utan för att det är svårt att träffa folk utanför skolan en går i och för att få prata franska var jag tvungen att leta mig utanför klassen. Jag googlade (hur fn gjorde folk innan internet?!) étudiant, lesbienne, Nice, France och fick fram en grupp som heter Les Ouvreurs (öppnarna) och som varje år anordnar In&Out, en filmfestival med homofilmer. Jag mailade och frågade om de gjorde grejer förutom det och om jag fick vara med. Det fick jag.

Första träffen var på café Thyjeffs i Nice gayområde. Jag var så nervös när jag gick dit. Men de var såklart skitfina. Det är mest män med i gruppen och de få tjejer som var med var jättesvåra att prata med. Och så var det hela tiden. Jag hjälpte till på en singalong-visning av Rocky Horror Show, delade ut flygblad till en massa bastuklubbar (och det finns massor!) och jag gick och såg en tysk Boys don’t cry-film med lyckligt slut med en kompis som kom på besök. I april började filmfestivalsmötena. De var helt kaotiska. Alla pratade i munnen på varandra, skämtade, bråkade, småpratade medan någon berättade något och gick in och ut ur rummet. Ingen förde protokoll. Jag fick aldrig ur mig ett ord och när mötet var slut var jag oftast så trött att jag inte kunde prata. Våra lärare i skolan sa att de lärt sig att svenskar gillar ordning och ordentliga instruktioner, jag skrattade åt det först men efter den där upplevelsen tror jag de har rätt. Jag som varit på Kvinnohöjden och tyckt att feministisk pedagogik är lite överansträngd tycker nu att det är guld värt!

Filmfestivalen blev en succé i år igen (jag förstår inte hur de lyckades) med internationella regissörer, uppträdanden, temakvällar på regnbågsprydda klubbar som Le fard, Pulp Fiction, Smarties, Malabar Station och Glam. Temat var gender trouble så det anordnades en dragworkshop och den lesbiska infotidningen Tomber la culotte (låt trosorna falla) hade infoträff om och för folk som har sex med kvinnor. Allt mycket fint men att prata franska var det svårare med. De hade så mycket att göra och de pratade så fort och jag så långsamt.

Annat var det med Artisans du monde, en butik med rättvis handel, som jag letade mig till i november. De haffade mig direkt när jag kom in och frågade om jag ville vara volontär. Där fick jag prata. Fina engagerade tanter som hade tid och ork att lyssna på mitt stammande. Där hittade jag också de enda feministerna i Nice. Jag misstänkte att Frankrike och speciellt machokulturens Riviera inte var särskilt feministiskt men det jag såg på 8 mars tog mig ändå med förvåning. Jag och mamma gick till Place de Justice för 8 mars-firande och vi var lite sena. På torget stod 50 tappra tanter med hemmagjorda plakat och i ett hörn stod en av tjejerna från Les Ouvreurs och visade kortfilm. Hon och jag drog ner medelåldern som låg på 50 ungefär. Jag pratade med henne om det sen och hon sa att tyvärr så är feminism ohippt. Under filmfestivalen träffade jag en kvinna som jobbade med översättning och som är med och anordnar Cineffable som är en feministisk och lesbisk filmfestival i Paris som går av stapeln varje höst. Deras enda krav är att filmen ska vara gjord av kvinnor och de visar ofta okända filmare som har svårt att nå ut men även storfilmer. Kanske är feminism större i norra Frankrike.

Franska språket gör ju stor skillnad på manligt och kvinnligt och jag förmodar att det spiller över på människorna som använder språket. Fransmän och fransyskor. Gay och lésbienne. En grupp människor med både kvinnor och män benämns med det manliga pronomenet ils om det så bara är en enda man med i sällskapet. På in&outs hemsidan finns det en länk som heter côté filles alltså tjejernas avdelning. Kvinnor är undantaget. Det är ett fasligt flirtande, tittande, hälsande, uppvaktande när en går ut på stan. Filmerna som tjejen från les Ouvreurs visade på 8 mars handlade om det. Om olika situationer där balansen mellan kvinnor och män är jäkligt konstig, fast det visades ur ett tvärtom-perspektiv. Tänk om kvinnor satt på uteservering och skrek osedligheter efter män eller om den kvinnliga chefen bara lät andra kvinnor prata och bad den enda mannen i sällskapet att hämta kaffe.

Hur mycket jag än älskar Frankrike, Medelhavet och synen av snöklädda berg som skymtar bakom vajande palmer tycker jag nog att Sverige är väldigt mycket trevligare att bo i.

Ps. Tidningstips för de fransktalande.

/Malin

Annonser

One thought on “Gender trouble och de enda feministerna i Nice

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s