Fittan frågar Signe Bremer


Signe Bremer. Namnet som du ska komma ihåg. Signe Bremer är etnolog som i november 2011 gav ut boken och doktorsavhandlingen Kroppslinjer – Kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering. Boken handlar bland annat om upplevelser av och motstånd mot mellanmänskligt, juridiskt och strukturellt våld med utgångspunkt i arton svenska transpersoners upplevelser av att genomgå könskorrigering. Orden i boken flyter genom mig som vatten, livsviktigt vatten, men lämnar en klibbig hinna av frustration och av ilska kring transpersoners situation i svenska vården (och samhället i stort).

Signe Bremer. Namnet som fyller mig med pepp, reflektion, solidaritet, styrka och en närande ilska. Signe har precis påbörjat ett nytt spännande forskningsprojekt på Uppsala Universitet som fokuserar transpersoners upplevelser av bekvämlighet/trygghet och obehag/otrygghet i svenska städer och dess olika offentliga rum, däribland det egna närområdet, gym, badhus,  offentliga toaletter, klubbliv, parker och kollektivtrafik. På vilket sätt påverkar erfarenheter av hatbrott påverkar transpersoners möjligheter att vara bekväma och trygga i sina hemstäder? Hur görs och iscensätts motstånd mot rådande villkor för transpersoner manifesteras i städers offentliga rum?

Detta är inte bara frågor som är intressant, de är helt enkelt livsviktiga. Transpersoners situation i samhället har som följd av den senaste diskussionen om tvångssteriliseringar blivit till en ”allmän” debatt, men, till vilket resultat? Närande oaser av stöd och frihet ökar, RFSL Ungdoms’s Transformering är en, men radikalare förändringar och diskussioner efterfrågas i samhället i stort. Signe bjuder in till kritiska reflektioner om fittor, fittaktivism och systerskap, vilka inkluderas, vilka gör det inte? Är vi så radikala som vi ibland hävdar oss att vi är? Signe i denna diskussion vår näring. Vi går upp för (fitt) fight. Tack Signe!

Vilket är ditt favoritord för det kvinnliga könsorganet?
Det beror på sammanhanget. Jag är tex lite kluven när det gäller samtal med barn, då brukar jag numera säga snippa (trots att jag samtidigt tycker att ordet snippa antyder snopp som norm och snippa som variation). Privat använder jag ofta ordet fitta, eftersom jag tycker att det är ett slagkraftigt, fint och hett ord. I jobbsammanhang brukar jag ofta använda könet eller den mer kliniska benämningen vagina, även om jag är medveten om att vaginan endast är en av fittans många beståndsdelar.

Är det viktigt att snacka fitta?
Givetvis, och av många olika anledningar. Jag tänker framförallt att det är viktigt att problematisera vilka betydelser vi tillskriver i fittan som kroppsdel och kategori. I allmänhet förstås fittan som synonymt med ett ”kvinnligt” könsorgan, och i er blogg benämns fittaktivism också ofta i samband med begreppet systerskap. Här bör vi emellertid ställa oss frågan om vilka kroppar och erfarenheter som kan rymmas i systerskapsbegreppet. Måste talet om fittan också alltid hänga ihop med talet om kvinnor?

Det finns till exempel många fittbärande personer som identifierar sig som män, genderqueers, intergender, transpersoner, och intersex. Det finns förstås också kvinnor och transpersoner som inte har varit fittbärande sedan födseln utan har fått det via könskorrigerande kirurgi. Eller kvinnor som kategoriserades som män vid födseln, men inte vill operera i sina könsorgan, utan tar sig rätten att kalla dem för fittor, just därför att de identifierar sig som kvinnor. Jag skulle säga att personer inom dessa grupper har erfarenheter av att bära fittor som är mer skambelagda och osynliggjorda än övriga kvinnors.

Många av de kvinnor som har fått sina fittor med hjälp av könsorrigerande kirurgi, samt fittbärande män och transpersoner värjer sig idag för att gå till gynekologen, delvis därför att de är rädda för vilka konsekvenser transfobi och brist på transkompetens kan få i mötet med svensk hälso- och sjukvård. Att vara en fittbärande man eller transperson kan också innebära att vissa rum och platser blir svårtillgängliga och potentiellt hotfulla, på sätt som skiljer sig från de fittbärande personer som både identiferar sig och läses som kvinnor.

Många offentliga byggnader är konstruerade och planerade så att de är mindre tillgängliga för personer som inte identifierar sig och uttrycker sig enligt samhällets tvåkönsnorm. För att få tillgång till duschar och omklädningsrum måste en i de flesta träningsanläggningar exempelvis först välja att byta om och duscha som det ena eller det andra könet – antingen som en feminin kvinna med bröst och fitta eller som en maskulin man med platt bröstkorg och snopp. En fittbärande man skulle kunna bli föremål för negativ uppmärksamhet i männens omklädningsrum, speciellt om det saknas duschbås där en kan duscha och byta om i skydd från andras blickar.

Ett aktuellt exempel på hur en kan göra motstånd mot offentliga byggnaders könssegregerade planering finns i Stockholm. Där gick en grupp transpersoner och allierade nyligen samman och skrev en motion om ökad transtillgänglighet till Friskis och Svettis Stockholms årsmöte. De krävde bland annat att fler könsneutrala omklädnings- och duschbås skulle installeras

Fittbärande män och transpersoner, samt kvinnor med erfarenhet av könskorrigering behöver rimligtvis också stöd och inspiration till att erövra kunskap om sina kroppar och sexualiteter. Fittaktivismen skulle bli mycket mer radikal och solidarisk, om den lät en större mångfald av självidentifierade kvinnor, mäns och transpersoners fittor bli synliga!

Berätta gärna om ett härligt eller hemskt fittminne. Eller både och.
Spontant kommer jag att tänka på när jag lyssnade till den amerikanska transaktivisten, porrfilmsaktören- och producenten Buck Angels livsberättelse på kulturhusets tak en solig dag under Stockholm Pride 2011. Buck är internationellt mycket väl känd som ”The man with the pussy”, vilket är följden av att han kallades som kvinna när han föddes, ändrade sin rättsliga status till man när han blev äldre, opererade bort sina bröst men valde att behålla sin fitta. Idag reser han världen runt för att berätta om sin livslånga kamp för kroppsacceptans.

Bucks fittaktivistiska devis ”Own it, use it, or loose it” relaterar till så många fler än bara fittbärande mäns och transpersoners erfarenheter. De orden berörde mig enormt. Jag liksom många andra fittbärande personer har nämligen inte alltid älskat min fitta. Att ta makten över, använda och uppskatta den egna fittan kan vara en möjlig väg bort från den skam, de ideal och de krav som varje dag riktas mot fittan och fittbärande personers kroppar och liv.

Annonser

2 thoughts on “Fittan frågar Signe Bremer

  1. Alla fittbärande personer är inte kvinnor « thewhoryspirit

  2. Queera perspektiv på Fittan, Uppsala Universitets Queerseminarium måndag 25/2 | fitt for fight

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s