Härmed avsäger jag mig mitt mans-ansvar

Jag har sett Uppdrag granskning ikväll. Det hoppas jag att många har gjort, och jag hoppas också att den efterföljande debatten stannar upp och fördjupar sig i att det handlar om hat mot kvinnor i första hand, och inte hat med nätet som medel. Att det är ett hat som utövas mot personer just för att de är kvinnor. Att vi inte lever i ett jämställt samhälle.

Efter att ha sett programmet kom jag att tänka på ett blogginlägg som jag skrev ur en enorm frustration, men som jag aldrig publicerade här just för att det inte var super-kopplat till fittan (som jag tänkte då). Ett inlägg som jag skrev utifrån att det hat och de kränkningar som vi på fitt for fight har fått ta emot har handlat om att vi utesluter män. Ett inlägg som handlar om att jag vill sluta ta mans-ansvar. Att jag vill göra det förbjudna, det farliga i att inte sätta män främst på agendan. Nu vill jag publicera det inlägget.

Här får ni därför:
Härmed avsäger jag mig mitt mans-ansvar

Härmed avsäger jag mig mitt mans-ansvar. Jag är sjukt less på att bli skuldbelagd för att jag inte gör någonting för männen, när de flesta män jag vet ärligt talat inte gör ett skit för jämlikhetskampen. (ja, jag generaliserar).

Jag vet inte hur vi fördelar kvoten för vad var och en förväntas göra, men jag vet att jag genom mitt ideella feministiska engagemang för ett jämlikt samhälle förväntas göra otroligt mycket mer för killarna än vad jag gör.

Jag avsäger mig också den bevisbörda jag uppenbarligen anses ha när det handlar om frågan om jag som feminist hatar män eller inte. Vadå hatar män? För mig är frågan både så absurd och oviktig att jag stundtals blir sugen på att svara att ”Ja, självklart hatar jag män, alla män”. För varför i hela världen skulle min feministiska utgångspunkt innebära ett hat mot halva befolkningen? Varför skulle min kamp för allas lika rättigheter innebära att jag avskyr alla med kuk? Varför skulle min vilja att synliggöra tjejer automatiskt betyda att jag pissar på killar? Varför blir det så jävulskt svårt att skilja på struktur och individ?

Att ställa frågan om jag som feminist hatar män är en maktstrategi, det är en härskarteknik för att osynliggöra den egentliga frågan: varför finns det så pass många manspersoner som hatar kvinnor? Varför har vi ett strukturellt samhällsproblem kallat för mäns våld mot kvinnor? Varför fokuserar vi inte på detta? Varför ska min vän, som skyddar och gömmer våldsutsatta tjejer från deras familj, släkt eller partner som i värsta fall kommer att döda tjejen, konstant få svara på frågor om hon hatar män? När det är hatet mot kvinnor som är det globala samhällsproblemet?

Låt mig ge tre exempel genom åren på situationer där mitt förväntade mans-ansvar har blivit extra tydligt.

  • Att jobba med tjejgrupper

Jag jobbade under flera år med tjejgrupper. Det här var i början av 2000-talet, och tjejgruppsprojektet som jag arbetade med hade startas utifrån en medvetenhet om att unga tjejer riskerar att diskrimineras pga. deras könstillhörighet och deras ålder. I över 30 kommuner i landet fanns det ideellt aktiva tjejer som la ner massor med tid för att se till att 14-åriga tjejer fick vara med i en tjejgrupp för att snacka om viktiga ämnen – hela tiden med fokus på normer och rättigheter. Det var nästan aldrig svårt att hitta ideella ledare, vi fick snarare tacka nej till intresserade.

När jag föreläste om tjejgruppsprojektet var den i särklass vanligaste frågan jag fick: ”Men vad gör ni för killarna då?”. Jag kunde börja en föreläsning med att säga att i just det här projektet som drevs av ideella krafter så hade vi valt att fokusera just på tjejerna, men att det inte betydde att vi inte tyckte att liknande grupper behövde finnas för killar. Ändå kom frågan: ”Men vad gör ni för killarna då?”. Min ståndpunkt stod fast: om killar ville dra igång killgrupper på samma villkor, dvs. ideellt, så var jag deras främsta framhejare. Men jag kunde inte göra jobbet åt dem, och det kunde inte de ideella tjejgruppsledarna heller.

Efter några år startades killgrupper och det visade sig vara mycket svårare att hitta ideellt aktiva killar som ville leda grupper och driva projektet i sin kommun. Än idag har inte killgrupperna fått samma spridning som tjejgrupperna, just på grund av att det är svårt att hitta ideella killar som tar på sig ansvaret.

  • Att driva en tjejjour 

Under flera års tid var jag engagerad i tjejjourer. Jag la ner massor med tid ideellt för att arbeta för tjejers rättigheter och mot våld mot kvinnor. Som tjejjour vände vi oss till personer som såg sig som tjejer, framförallt våldsutsatta tjejer. Efter några år som tjejjoursaktiv startade jag tillsammans med ett gäng grymma brudar en ny tjejjour. Det var år av hårt slit med stadgar, organisationsfixande och utbildningar men vi fick igång jouren.

När vi invigde jouren blev det uppmärksammat i lokal media. Den vanligaste frågan vi fick då var: ”Men vad gör ni för killarna då? Var ska killarna vända sig? Det är jobbigt att vara kille också!”

Jag ifrågasätter ingenstans att det kan vara jobbigt, tufft och svårt att vara kille i ett patriarkalt samhälle med starka maskulinitetsnormer och hög risk att utsättas för våld. Jag tänker att det kan vara skitjobbigt. Men jag har varken kraft, ork eller lust att på min helt ideella tid öppna en motsvarande verksamhet för killarna. Det är inte mitt ansvar. Däremot tycker jag att det är fantastiskt om fler killar går ihop och startar upp en ideell killjour som kan ge killar stöd och någon att prata med. Men den ska vara ideell och på samma villkor som tjejjouren. Och ge fan i att ge oss ideella tjejjourare skulden för att killar inte engagerar sig ideellt.

  • Att driva en feministisk blogg med fokus på fittor

Sen i maj 2011 är jag med i redaktionen för fitt for fight. Vi är sex fitt-personer som startade bloggen för att vi ville sprida kunskap om fittan och för att vi ville prata fitta. Vi skriver utifrån oss själva, utifrån ämnen vi vill synliggöra och vi gör inget anspråk på att vara en heltäckande fitt-blogg. Vi vill skapa ett fitt-forum, vara fittans fritidsgård.

Under rubriken ”Fittan frågar” intervjuar vi personer som vi beundrar, och vi väljer själva vem vi vill fråga. Jag har uteslutande valt att fråga andra fitt-personer. För mig är det en feministisk handling att lyfta fram andra grymma brudar, för mig är det en del i kampen och jag tänker aldrig någonsin skämmas för det. För mig är det politik, men för mig är det också mitt fria val vad jag skriver på min blogg på min egen fritid.

Det tog inte många veckor förrän vi började få höra att bloggen uteslöt män, att vi inte skrev för en manlig publik och att vi borde tänka mer på manliga läsare när vi skrev inläggen. (Eh, hur gör en det? Relaterat allt till kukar? Ständigt försäkra om att vi inte hatar kukar?) Vi fick också kommentarer om att det var jävligt konstigt att inga män hade blivit intervjuade på bloggen. Då hade vi kanske intervjuat fem personer. Bara fitt-personer. Fem. Det var för provocerande.

Jag tror definitivt på att vi behöver jobba på flera olika fronter, på flera olika nivåer och jag tror att alla behöver inkluderas i arbetet för ett jämlikt samhälle. Om det är något jag tycker att vi bör lyfta på bloggen så är det snarare erfarenheter från personer som inte är cis-personer, från personer som bryter mot funktionalitetsnormer eller från personer utanför vithetsnormen. Just de heterosexuella CIS-männen är sällan en grupp som glöms bort i samhället.

Att bara välja fitt-personer, att välja att osynliggöra kuk-personer och kuk-erfarenheter, att välja att skita i om män känner sig inkluderande eller inte är tydligen fruktansvärt provocerande.

Men jag har bestämt mig.

Jag tänker inte be om ursäkt mer för att den kamp jag bedriver är inriktad på kvinnors rättigheter eller för att jag vill synliggöra kvinnors sexualitet, kroppar och fittor. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag skriver om min fitta i relation till fittan och inte i relation till kukar. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag lyfter fram andra fitt-personer istället för kuk-personer. Jag har inget mans-ansvar att ta.

/Johanna

244 thoughts on “Härmed avsäger jag mig mitt mans-ansvar

  1. Så jäkla klockrent skrivet! Grinat hela kvällen sedan jag såg UG men det känns himla bra att ni finns och orkar, det ger mig hopp.

    • Jävla bra räcker inte det här va helt outstanding bra skrivet!😀

      Är så jävla trött på så fort en engagerar sig i nåt så förväntas en engagera sig i allt. Nästa gång jag får den frågan ska jag fan kasta tillbaka den direkt ”jaha, och vad gör du för att hjälpa människor då?”

  2. Ja! Befriande. Vill också avsäga mig detta ansvar. Säga åt alla män. som klagar på gnälliga kvinnor som inte erkänner att män också missgynnas på grund av sitt kön, att själva sluta gnälla och starta sin egna befrielserörelse.

  3. Det är förresten väldigt intressant att se vilka diskussioner som uppstått till följd av Uppdrag gransknings tema, och allt som skrivits kring det. Upplyftande att äntligen se det tas upp mer än i någon enstaka ledare som sedan ingen i ens omgivning verkar ha läst, men läskigt när en läser/hör vad det är som sägs. Så blandade känslor där. Men antar att det är bra med diskussion, även om det i vissa fall mest visar på den totala bristen på förståelse som finns hos människor när det kommer till den här typen av trakasserier och dess orsaker. Om jag måste läsa ett till ”Men nättrakasserier är väl allvarliga oavsett om det är män eller kvinnor som drabbas”…

  4. Wow! Du beskriver det så bra och ger mig ord på för mig tidigare obeskrivbara känslor.
    Gött gött att avsäga sig det ansvaret! Kärlek till dig

  5. Fitt for fight och Johanna, ni är en del av det fantastiska feministiska ljuset i en mörk värld. Oändliga mängder nätkärlek till ER från oss!

  6. Bra skrivet! Nästan alltid när jämställdhetsproblematik tas upp så finns det män som börjar skrika om att det minsann behöver göras nåt för att visa på männens problem. Jamen då kan väl de som skriker om det göra det då! Det är som att dessa män fortfarande har en slags tro att deras mamma ska fixa allt åt dem, och överför denna förväntan till kvinnor i allmänhet. De borde växa upp!

  7. Politiskt deprimerad « ¿Qué tal la lucha?

  8. Så bra formulerat, tack för att du satta ord på det jag själv går och tänker på men har svårt att uttrycka.

  9. Mycket bra skrivet! Du sätter ord på så mycket. Det är egentligen absurt att en finner sig ofta behöva rättfärdiga för andra och sig själv behovet av att jobba mot patriarkala könsstrukturer, för det är ju det en gör när en ständigt får förklara varför det behövs fler forum och utrymmen för kvinnor/tjejer… men inte längre. Jag gör som du, avsäger mig mitt mansansvar, och känner mig tusen kilo lättare och mer stadig. Nätkärlek!

  10. Mycket bra skrivet! Det har varit precis samma sak för oss med Bäverblues. 80% av alla saker publiken sa på våra samtal var ”Varför har ni inga män med i föreställningen?” eller ”Jag tycker att det är hemskt att ni visar män så endimensionella”. Vi tröttnade på hatare och gjorde därför en film riktad till alla som motarbetar kvinnor och feminister. Kolla in den, vi tycker att den är en pepp. http://www.youtube.com/watch?v=Avz7RX9EXd8

    Kära hälsningar

    / Skabbteatern

  11. Så bra!! Älskar att få dessa orden serverade när det är precis såhär jag känner men bara kan stå och stampa och gapa som en fisk pga ilska. You rock!

  12. Fitt for fight gör det igen! | Maowlin

  13. Solidaritet? Ni får den uppdelningen ni vill ha, och svaret finns på nätet. Jag vet inte hur många ggr jag har spytt på både saker som har lagts upp och skrivits i kommentarer på VKM, med en oskön uppdelning och med hat mellan både män och kvinnor. Vi behöver solidaritet och dialog, knappast segregering och individuella kamper som ställs mot varandra och trissas till hat. Men kul att ni kör, ni får det samhälle ni bygger, och sen kan man gnälla om det i UG.

    • Alla delar upp, ingen kan inkludera alla och det är inte en anti-solidaritetshandling att vända sig till sina fitt-vänner. Speciellt inte med alla – formella och informella – kuk-klubbar (Rotary, Frimurare, Timermansorden, Sällskapet , etc. etc. in finitum et absurdum) som – informellt och informellt – samlats under århundradena med det uttalade syftet att utesluta kvinnor och styra samhället i en enköna kuk-lig gemenskap. Självklart behöver fittorna också forum för att diskutera gemensamma erfarenheter.

      • Rotary har ju kvinnliga medlemmar.
        De flesta frimurarordnar är s.k. samfrimureri med både män och kvinnor. Sedan finns det ju även ordnar med enbart kvinnor.

        Det finns annars gott om kvinnoklubbar med uttalade syften att styra samhället i en enkönad fitt-lig gemenskap, och de har dessutom verklig makt. T.ex. ROKS, SKF, Hilda, Rakel, S-kvinnor, Moderatkvinnor osv osv osv.

  14. Tack för att ni är så fina och för att ni tar fighten. Jag har försökt ta fighten genom ideellt engagemang men jag snubblar alltid på orken då kampen mot främst män men också bittra kvinnor blir för stor. Jag läser det ni skriver och ni ger mig argument till min feministiska vardagskamp – tusen tack för det!

  15. fantastiskt inlägg! helt galet att behöva ursäkta sig i jämställdhetsdebatten för att en inte inkluderar mannens problem och ”utsatthet” när utgångspunkten är så pass ojämställd från början.

  16. Underbart skrivet! Om du inte hittat henne än föreslår jag ”Konsten att vara kvinna” av Caitlin Moran. Feminism blandat med författarens härliga humor.
    Kärlek!

  17. Fantastiskt bra! Tack, jag återfår hoppet litegrann. Den här diskussionen måste föras, varför i helvete det fortfarande 2013 är så provocerande med kvinnor som hörs, syns och engagerar sig för andra kvinnor.

  18. Bra skit! Önskar fler (och jag själv) orkade engagera sig mer på riktigt och inte bara nät-tycka (vilket också är viktigt såklart). Tack för pepp.

  19. Fan vad bra! Precis så är det! Ett jävla tjatande om hur vi fitt-personer ska ta hand om och stötta män. Fan – fixa det själv! Vi har tagit hand om männen tillräckligt länge nu!

  20. Bra skrivet! Nyttigt för oss vita heterosexuella män i medelklassen att läsa inlägg som detta. I alla fall för mig.

  21. Det här kan inte bli klarare än så här. Grymt skrivet, ger svar på så mycket missförstånd runt hela jämställdhetsfrågan!

  22. Superbra skrivet, du sätter ord på precis det jag känner när jag ofta känner att jag måste förklara varför jag pratar om orättvisor mot kvinnor mer än mot män. Eller när jag känner att jag måste ”balansera” mina uttalanden om kvinnoorättvisor med något om manliga orättvisor för att vissa män inte ska bli kränkta och bara fokusera på avsaknaden av dem istället för på vad jag säger. Helt sjukt ju!

    Tack!

  23. Underbart!!! Otroligt bra skrivet!
    Jag har aldrig tidigare funderat nämnvärt över detta, utan som vanligt gått på och förklarat att ”nej, jag hatar inte män, jag bara anser att i just den här frågan…” (även om det så klart stundtals har varit irriterande att behöva förklara något som jag själv tycker är självklart och inte relevant i sammanhanget)
    Något annat som irriterar mig väldigt mycket är även att fokus ibland läggs på mitt utseende.
    Ungefär ” Du som bryr dig om hur du ser ut, samt rakar dig på kroppen, kan väl inte vara feminist?!”
    Jag är humanist! Därmed är jag även feminist!

  24. Fan va gött, bara en stor sten som lyfts från ens ansvarsaxlar att männen de kan minsann ta ansvar för sig själva precis som vi gjort sen stödstrumporna och långt innan.

  25. Grymt bra skrivet! Och jag håller med … den vanligaste kommentaren när jag berättar att jag är med och driver ett nätverk och knytkonferenser för tekniktjejer är just ”Men varför utesluter ni killar?”. Oftast från tjejer faktiskt varav vissa vägrar vara med pga att vi inte har killar med på konferenserna. Tråkigt, speciellt med tanke på att vi som du säger, inte utesluter dem pga att vi inte tycker de är bra eller borde vara med i teknikforum, utan pga att de redan tar så stor plats inom teknikbranschen. Det främsta syftet är ju att puscha varandra (tekniknördiga tjejer) så att vi sedan vågar ta plats på konferenser där det nästan bara är män.

    Så jag gillar skarpt ditt avståndstagande från ansvaret. Det ska jag använda mig av också! Tack!😀

  26. #blogg100Love | krulli

  27. Yes!
    Jag håller på med feministiskt självförsvar och känner igen mig så väl!
    Klockrent skrivet och tack för att du och ni orkar fortsätta kampen🙂

  28. Stå på dig! Trots att jag är kuk-person (och hetero!)så läser jag ibland din blogg, för jag tycker du tar upp perspektiv som jag inte hittar formulerade lika skoningslöst som du gör det. Mycket bra!

  29. Hej hej, såg att du skrev om Ellen/Allan (antar jag). Ville bara informera att vi var tre killgrupper för Allan Uppsala på utbildning i helgen. Så det börjar ta sig.

    Jag förstår vad du menar med att du inte vill lägga ner din tid på att fixa killgrupper, killjourer osv. Men jag tycker också att det blir drygt när det hela tiden är de unga tjejerna som får råd o stöd. De unga killarna lämnas ganska vind för våg av samhället. Det är bara att titta på betygen i skolan t.ex. Även på universiteten.
    Just vuxna män känner jag väl skit samma inför, de är vuxna individer o kan ta hand om sig själva. Beter de sig som skit så kan de dra åt helvete. Men kidsen MÅSTE hela tiden få ”Carte Blanche” så att säga. Det är aldrig ett barns fel att hen gör något dumt. Den tanken delas också av i princip alla demokratier på jorden, då barn o vuxna behandlas olika inför lagen.
    Hursom! Vi kan ta våldtäkt som ett exempel: Om man lägger allt krut på att informera/stödja unga tjejer om våldtäkt så blir det lätt ett godkännande av själva fenomenet våldtäkt.
    ”Akta dig för att bli för full på festen, du kan bli våldtagen”.
    Man behandlar unga killars våldtäkter av unga tjejer som en slags naturlag som tjejer måste ta sig runt. ”Ta på dig en jacka, det är kallt ute.”
    Istället bör man säga till de unga killarna ”Våldta inte dina kamrater för guds skull. Våldta ingen.”
    Och det kan man göra just om man även riktar krut på de unga killarna. Många av dom är fruktansvärt vilsna ute på ett stort hav. O de enda fyrerna de kan se är porren, machokulturen osv. Det är väl klart som fan att det skiter sig o vi får en hel generation killar som släpar in däckade 14-åriga tjejer på toaletten för att göra diverse grejer med dem. Det är inte alls konstigt.
    Sedan vill jag inte belasta dig personligen för det, absolut inte. Men just det här fenomenet – att det finns ganska mycke stödprojekt riktat till tjejer men nästan inget till killar är jävligt dumt. Och jag får en känsla av att du säger ”skit samma, jag sopar framför min dörr o sedan kan resten av världen brinna”. Och det hör man väldigt, väldigt ofta.
    Fan nu blir ja sen till jobbet!

    Ha det fint!

    • Håller med dig i den frågan. Men kom igen, att säga att det är normalt att folk våldtar varandra bara för att de är vilsna är helt fel. I så fall är alla unga killar i riskgruppen för att bli våldtäktsmän, och en slags naturlag som de måste lära sig att ta runt.
      Jag förstår frågan och resonemanget att ämnet måste lyftas från potentiella offer till potentiella våldtäktsmän.

      • Men man måste också förstå sig på kulturen bakom unga våldtäktsmän istället för att generalisera och få det att låta som att alla unga killar våldtar om de har bättre saker för sig eller har någon som kan leda dem på bättre vägar.

    • Man hör mycket om unga tjejer därför att unga tjejer och kvinnor engagerat sig för unga tjejer. Inte för att samhället har prioriterat dem, vare sig i skolan eller vård och omsorg eller hos socialen eller polisen när de utsatts för brott. Det är de inte.
      Det är det som är Johannas poäng: hon jobbar för unga tjejer därför att detta arbete behövs. Detta ifrågasätts ständigt, hon skuldbeläggs ständigt – för att hon vågar lyfta ett finger för en utsatt grupp ges hon skulden för alla andra gruppers utsatthet. Som om det är PÅ GRUND av det här ideella arbetet för unga utsatta tjejer som vissa killar inte får hjälp. Igen: det är det inte. Hon gör något för en grupp som behöver det. De män som anklagar och skuldbelägger henne för det är fria att göra något för de pojkar de säger sig vara så oroliga för. Det är verkligen inte att säga att resten av världen kan brinna.

      Dessutom har jag oerhört svårt för den här argumentationen jag hör rätt ofta – att unga killar borde få mer hjälp och uppmärksamhet för att annars är det klart att de håller på våldta tjejer. Vad kan man förvänta sig? Det är inte konstigt alls? Ehem, lite konstigt är det ändå. Så illa har faktiskt inte en hel generation svenska pojkar det… Jag tror inte detta ger en speciellt korrekt bild av det problemet med våldtäkter. Vissa som våldtar gör det under grupptryck och förvirring, visst, och vissa har allvarliga psykiska problem. En hel del är opportunister som passar på när de kan komma undan med det, när det kommer att ursäktas. Vissa av dem har haft det svårt och hamnat snett på många sätt, andra är av allt annat att döma välartade gossar. Alla människor fungerar ju i en kontext, och förebyggande arbete som faktiskt fungerar vore ju fantastiskt – men att det skulle vara samhällets fel att de som våldtar gör det? Jag har försökt hitta forskning som lyckats isolera faktorer som bidrar, utan så värst mycket framgång.

      • Jag svarar både på ditt o Johannas svar här.

        Kan vi inte skippa hela retorikgrejen. Det är väl klart att ni förstår att jag inte menar att unga killar är monster som bara väntar på att rövknulla nån stackars 15-årig klasskamrat bara för att de råkar va vilsna. Det jag menar (och vad jag skrev) är att denna vilsenhet leder till att man tyr sig till något. Man tar fäste i något att identifiera sig med o därmed börja sitt identitetsskapande. När unga tjejer då plockas upp av jävligt sköna brudar som bekräftar dem, lär dem att de ska stå upp för sig själva, att de inte ska ta nån skit från någon. Ja då ökar väl chansen markant för att de också kommer göra detta, eller?
        När killar däremot inte plockas upp av vettiga människor utan istället snappas upp av youporn.com och Bingo Rimér, ja vafan tror ni händer? Det är PRECIS detta som många, många äldre killar med bakgrund i främlingsfientliga organisationer säger när de får frågan om hur de kom i kontakt med rörelsen o varför de stannade kvar: ”De såg mig, de brydde sig om mig. Hos dom hade jag respekt.”
        När någon våldtar någon måste vi som samhälle alltid ta på oss skulden. Nåt annat är bara cyniskt o nyliberalt.
        Varför begick den här personen en våldtäkt? Varför förstörde den här personen någons liv? När det kommer till unga människor (alla under 30 skulle ja säga) så är det än viktigare att vi som grupp ser vår skuld i det som inträffat. Som sagt, barn måste alltid ha carte blanche. Ett barn är en Tabula Rasa, och vi som samhälle bestämmer vad som ska skrivas in i denne – släkt, grannar, lärare, politiker osv.
        Att dela upp människor i olika fack som du gör (opportunister, psykiska problem etc.) är att skjuta skulden från sig. Det var precis sådär Nyamko Sabuni pratade om jämställdhet. Och som vi vet kom hon från en grovt rasistiskt, sexistiskt o klassfientligt parti.
        Jag tror snarare att vi måste se likheten i alla kids o arbeta för att göra dom till sympatiska o solidariska människor.

        Och min kritik är inte riktad till dig Johanna, den är snarare riktad till hela strukturen kring att tjejer ska ha hjälp, medan killar klarar sig själva. Den suger o den gör killar till osympatiska o våldsamma män.

  30. Jag tror många feminister får ta obefogat med skit pga att folk är förvirrade kring uttrycket ”Feminism”. Feminism är absolut inte en jämställd kamp för jämställdhet. Utan feminism är huvudsakligen en kamp för jämställdhet mellan könen med målsättningen att åtgärda orättvisor som begås mot tjejer/kvinnor. I vissa fall kan den även beskrivas som en strikt KVINNOKAMP mot orättvisor mot kvinnor, då killar/mäns deltagande i kampen i vissa fall undanbedes och till och med nekas med bestämdhet.

  31. Jag tycker det du skriver är otroligt bra och välformulerat.
    Däremot undrar jag hur det kan bli så här. Att vi kvinnor alltid är i underläga, sparkar nerifrån och alltid behöver förklara oss. Få av oss vågar svara ”ja” på frågan om man är feminist – för att ordet är så feltolkat. Feminist är en lesbisk tjej, en manshatare, en agressiv anarkis.

    Jag tror att vi måste sluta försvara oss mot frågor som ”är du manshatare” osv. Varför ska vi ens lyfta upp frågan att det är orättvist. Varför ska va rentvå oss från ”deras” påhopp. Förklara oss om och om igen. Det vi gör är att göra deras påhopp till en sanning som måste motbevisas.

    Jag har börjat att rycka på axlarna när jag får följdfrågor som är sarkastiska och förlöjligande när jag säger att jag är feminist. För helt ärligt, om någon – man som kvinna – är så korkad att de inte förstår att det har med samma rättigheter att göra så är de så jäkla korkade att de inte ens förtjänar ett svar.

    Man ska inte behöva ”stå på sig” för att man är feminist. För att man tycker att hälften av världens befolkning borde få leva under samma förutsättningar som sina manliga landsmän.

    När vi slutar bry oss om vad våra vänner, grannar, familjemedlemmar och kollegor på jobbet tycker – då har vi kommit någonstans.

  32. Mycket, mycket bra skrivet! Jag som kukperson med ett engagemang för fittfrågor väljer att känna mig inkluderad i frågan eftersom jag delar åsikten som framförs. Självklart kommer en kukperson utan det engagemanget och med en vana att utgöra både norm och centrum bli arg och känna sig utanför men det är något som får stå för den personen.

    Det var upplyftande och inspirerande att läsa.

    Tack.

  33. Men Josef Saffady Åhslund, det var ju just exakt det hon menar att hon INTE gör, sopar framför sin egen dörr och skiter i resten av världen, utan att hon tar sin egen fight och så får DU ta DIN. Anledningen till att tjejer får mer ”stöd” (om det nu ens är så vilket vi nog får kolla närmare på, men vi kör på det för argumentets skull) är ju i såna fall för att tjejer är underordnade i patriarkatet. Patriarkatet, där männen är överordnade och alltså innehar makten. Visst är det så att denna könsmaktsordning skapar problem för alla människor, oavsett kön eller sexuell läggning, men tycker du verkligen att det är så konstigt att politiskt engagerade och pålästa kvinnor väljer att i första hand rikta sitt fokus, sin kraft och energi, på aktiviteter som ämnar att stödja just tjejer? Om du nu tycker att killar är så utsatta i samhället: starta ett eget ”stödprojekt” riktat till dem då! Varför ska en poltiskt engagerad ansvarstagande kvinna göras ansvarig för att hjälpa och stötta unga killar, bara för att hon engagerar sig för unga tjejer? Jag är så TRÖTT på ”om du gör någonting så måste du göra allt”-argumentet, det håller inte!

    Johanna: Vilket sjukt bra inlägg, så befriande och skönt, exakt så där vill jag också säga. TACK!

  34. Helt rätt. Bra skrivet. Alltid någon jävel som ska säga ”Män blir faktiskt också diskriminerade” eller liknande när jämställdhetsdebatten kommer på tal.

  35. Efter att ha läst detta känner jag mig upphöjd till en högre nivå av medvetande och kroppen och huvudet känns liksom lättare på nåt sätt. Tack för det!

  36. Så. Jävla. Bra!
    Dessutom – att lyfta fram kvinnofrågor ger ett mer jämställt samhälle. Ett jämställt samhälle gynnar ALLA, i synnerhet män, skulle jag nog vilja påstå, självmordsantalet män i väst kontra kvinnor är tre gånger så stort – pga av all psykisk press stereotypen att vara maktfull, hårdast & bäst medför.
    Så även att enbart fokusera på kvinnor, ynglar arbetet av sig i att höja livskvaliten för män. (Så länge det inte är den grupp av män som faktiskt vill att män ska gynnas & som inte alls är ute efter/vill ha ett jämställt samhälle.)

  37. 1. Vad finns det för underlag för att kvinnor skulle vara särskilt utsatta för näthat?
    2. Jag har varit med och drivit mansjour och killgrupp. Det var aldrig något problem att hitta de som ville jobba ideellt. Det som var problem man att hitta de som kunde lägga in pengar i projektet. I de delar av landet jag har varit verksam i så har kvinnojourer och flickjourer aldrig behövt lägga upp pengar ur egen ficka. När vi sökte medel av kommunerna, ca 30 stycken i länet. Så var det 1/3 av kommunerna som bidrog med 10 öre per medborgare, 1/3 av kommunerna vägrade bidra och 1/3 av kommunerna skulle överväga att bidra om vi kom dit och höll en föreläsning om verksamheten. Kvinnojouren fick bidrag av samtliga kommuner utan motprestation och den kommun som gav minst till kvinnojouren gav 25 öre per medborgare. Dessutom fick kvinnojouren särskilda anslag och kunde ha två personer deltidsanställda. I ett annat län fick mansjouren 5000 kronor i uppstartsbidrag, samma år startades TRE olika kvinnojourer och den som fick minst i uppstartsbidrag fick 55 000 kronor.
    Så det är inte riktigt brist på ideellt arbete som hindrar killgrupperna.
    3. En av mansjourerna jag var engagerad i har slutat ta emot bidrag eftersom kommunerna gav allt mindre till verksamheten och krävde allt mer i motprestation. Större delen av arbetet gick till att söka bidragen och föredra verksamheten i kommunerna. Dessutom ställde kommunerna krav på verksamheten, som att vi inte fick hjälpa män eller barn som blev slagna av kvinnor och att vi skulle inrikta verksamheten på att hjälpa män som slog kvinnor. Några kommuner krävde också att vi inte skulle ge pappor råd i vårdnadstvister. Frågan ”vad gör ni för [andra könet]” kom inte bara, utan det blev ett krav från bidragsgivarna.

  38. Tillägg:
    4. Många engagerade i mansjouren är dessutom kvinnor, ungefär en fjärdedel av de som jobbade ideellt var kvinnor. Av de som ringde till jouren var en majoritet kvinnor.

    • MJ, jag tycker dina kommentarer till här blogginlägget var intressanta! vissa av dem intresserar mig genuint — främst din redogörelse för era finansieringsproblem med mansjouren här ovan — andra provocerar mig aning😉.

      Angående mansjour/kvinnojour: Jag tycker det låter som att kommunerna har fattat vad en kvinnojour är och att de behövs (dessutom är väl deras jobb lite nåt som det allmänna borde sköta, men inte klarar av så det vore väl fan om de inte gav bidrag till verksamheten), medan mansjourer är nåt nyare som de inte begriper sig på. De har inte kompetens där. Vad tror du om det som delförklaring? Skulle det kunna vara så? Sedan spekulerar jag i om det finns ett motstånd mot att se män som offer och i behov av hjälp. Det går inte ihop med den traditionella mansbilden, samtidigt som det också kan krocka med vissa feministiska bilder — potentiellt dubbelt motstånd, alltså. Vad tror du om det som förklaring? Är det möjligt?

      Om sakfrågan i blogginlägget, dvs. att personer som jobbar för kvinnor får frågan ”men killarna då?”: Det som du beskriver med mans- respektive kvinnojourerna faller nog helt utanför ramen för kritiken i blogginlägget. Jag gissar att den som kommer med sådana invändningar i allmänhet är en lekman som dessutom inte är engagerad själv, utan bara genererar motstånd. Alltså, jag menar att de kommentarer som blogginlägget kritiserar finns och frodas samtidigt som de problem du beskriver, det finns ingen motsättning mellan dem.

      Ang ”bevis” på att sådana kommentarer förekommer: jag kan inte bidra i sak, eftersom jag inte är engagerad på området, men jag känner lite grand igen tendensen från en diskussion om hbt-frågor: jag råkade nämna nåt om att heterosexualitet utgör norm och fick till svar att ”jag kanske möjligen skulle kunna tänka mig att förlåta de heteresoexuella som inte varit ute efter att diskriminera mig” och att jag skulle respektera det som de allra flesta betraktade som normalt — alltså du förstår, plötsligt var det heterona som var hotade, och genom att ens benämna deras läggning hade jag antytt bristande respekt. På samma sätt gissar jag att de här ”men killarna då?”-frågorna kommer från människor som inte är vana att inte självklart ha tolkningsföreträde. (kanske en lite väl långsökt parallell, det här..? nåväl, det är tidigt ;-)). Jag tror alltså på rak arm på vad blogginlägget säger, för det verkar rimligt för mig. Men visst, dokumentation vore intressant!

      • Väldigt bra kommentarsvar det här, måste jag också säga. Oprovocerat, utredande och inriktat på dialog.

  39. I min yrkesroll så hjälper jag både kvinnor och män o gör ingen skillnad på de, på min fritid så undviker jag oftast social interaktion med människor i så stor mån som är möjligt. På min arbetsplats(där majoriteten anställda är kvinnor) är jag till min vetskap den med lägst lön. Har i de stora hela lagt förhållande-planer helt på hyllan, en ”problematik” som i sig är inviduell för mig och inte har något med könsdebatten att göra.

    Men, när självutnämda feminister säger att jag som kille/man är en del av problemet enbart pga något priviligerat faktum att jag har en Y-kromosom som de inte har, det är då jag själv börjar tänka i banorna om personen som generaliserar så grovt egentligen bara hatar män och väljer just denna form av retorik för att kanalisera aggressioner.

    Är det så att varje man(oavsett beteende), på något automatiskt sätt alltid utgör ett problem för någon tjej/kvinna, och att jag isf har missat den biten, så välkomnar jag djupgående förklaring på detta innan jag helt pensionerar ”hatar du män?”-frågan.

    Med detta sagt så beskyller jag inte författaren av detta inlägg till att ha dragit alla män över en kam på detta viset. Det är första gången jag läser något på denna blogg o överlag har jag knappt ork att ta tag i mina egna problem, ännu mindre ork att investera i kvinnokamp, så i de avseendet sympatiserar jag fullt ut med Johanna som väljer att fokusera på kvinnor.

  40. Tack för ett fantastiskt inlägg! Det behövs verkligen. Det känns som att ”men varför tänker ni inte på killarna” kanske inte bara handlar om att sätta mannen i fokus (igen) utan även om att vrida debatten från det den egentligen handlar om. Hjälpa tjejer? Ja men killarna då. Feminist i Sverige? Ja men tänk på kvinnorna i Saudiarabien! Och så vidare. Eller, som jag till min förtvivlan såg i debatten (på nätet, såklart) efter det så upplysande UG igår; en vinkling till att ingen SVENSK man skulle någonsin näthata sådär. Nejdå. Det är invandrarkillar allihop. Det är ett så enormt fult retoriskt grepp, ett sätt att slippa sätta fingret på det som gör ont egentligen. Men tack igen, för att du får dimman att lätta för en liten stund.

  41. Bra skrivet, väl rutet!

    Men för diskussionens skull: är det inte kontraproduktivt att säga ”det där är inte min sak!” och sen tro att någon annan kommer vilja ta ansvar? Säger inte att det är just ditt ansvar. Eller någon enskild person som läser den här tråden. Inte alls. Men om alla skulle säga ”det där är inte min sak” så kommer ju ingen göra någonting och då är jag cynisk nog att tro att strukturer, könsmaktsordning och könshat kommer fortsätta vara precis som det är idag.

    Det jag menar är att det inte är effektivt att se det som enbart en kvinnofråga, det är en fråga om att bli behandlad som en individ. Och det är ALLAS ansvar att mota problemen från alla håll – åtminstone samarbeta och stödja varandra. Den här frågan behöver mer solidaritet, inte mindre.

    • Men kan alla ta ansvar för allt? Måste man ta ansvar för alla existerande problem för att påstå att man tar ett ansvar? Har man drivit igång flertalet ideella projekt och jobbat hårt med en viss typ av problematik, har man inte dragit sitt strå till stacken? Eller ska vi kanske be kirurger på läkare utan gränsen arbeta mot korruption i rättssystem, eftersom både sjukvård och rättssystemet utgör delar av välfärden?

      Det känns lite typiskt att just för att det är en tjej som driver kvinnosaksfrågor måste man helt plötsligt ta ansvar för hela övriga världen. Människors problem är jätteviktiga. Tjejers problem är jätteviktiga. Killars problem är jätteviktiga. Men det är väldigt svårt att som tjej sätta fingret på dem. Och det är ju exakt vad skribenten säger ovan – det finns asmycket problem som kräver människors engagemang, men om man arbetar med kvinnosaksfrågor måste man helt plötsligt stå till svars för allt. Varför får man inte zooma in, så som man strukturerar och löser frågeställningar i alla andra sammanhang på alla företag och institutioner överallt? Varför måste tjejer skuldbeläggas för att det inte finns några killjourer, när de som är bäst lämpade att arbeta för dessa är ointresserade?

      I vårt samhälle finns det bra och dåliga normer. De kan ha med ålder att göra, med sociala grupperingar eller med klass. Genomgående finns en könsmaktsordning, en struktur som skapar olika problematik för tjejer/kvinnor och killar/män. Som UG visade drabbar den kvinnor i form av sexuella kränkningar. Om alla skulle fokusera på att lösa problematiken kring alla dessa problem samtidigt skulle vi inte komma något vart.

      • Det är som sagt inte där skon klämmer.
        Problemet är att det allmänna öser pengar över kvinnojourer men de som startar mansjourer får inget eller mycket lite.
        Det finns inget krav på att kvinnosakskvinnorna ska syssla med mansfrågor, de har ju inte ens någon trovärdighet i de frågorna så ingen vill nog att de ska ta ansvar för mansfrågorna.

      • Hej MJ, fast kvinnojourerna jobbar faktiskt med män också, vi stöttar t.ex män i utsatta relationer m.m så uppenbarligen anser de att vi har trovärdighet även i de frågorna.

        Det är beklagligt att mans- och killjourer inte får mer stöd och bidrag. Men tror du att kvinnojourerna har haft en dans på rosor? Tror du att vi helt plötsligt fick mängder av pengar bara sådär för att vi jobbar för att stödja kvinnor? Nej, knappast. Det har varit en lång resa för att komma dit vi är nu idag där behovet av tjej- och kvinnojourer anses väl förankrat.

        Så ut och lobba, tjata och visa hur jäkla viktig den här verksamheten är. Och (om du är samma MJ som kommenterade ovan, men det utgår jag från då ämnet och språket är detsamma) om det nu är som du säger att många som var aktiva inom mansjouren var kvinnor, varför börjar ni (kollektivt) inte fundera över varför männen är mindre aktiva?

  42. ”Glöm inte bort oss män som inte hatar/våldtar” « Katta Kvack

  43. Nä, ett riktat intresse är ju aldrig ett hat av det som inte är del av det riktade intresset. Fixar man ett problem bär man inte ansvar för allt som inte fixas.😦

    Jag längtar efter den dagen då någon faktiskt börja göra vettiga satsningar på det som dagens genusordning berövar pojkar och tonårskillar på: empati, ödmjukhet, bearbetning av känslor utan att ta ut det på andra, uppmuntran till inre intellektuell reflektion.

    • jag håller med dig, men jag ser också lite ljust på det för jag tycker att killarna i min generation (runt 30) är så himla fina pappor och att de flesta unga killar i 20-30 årsåldern jag träffar har stor emotionell kompetens. Jag tänker att det finns en revolution i en allt större grupp unga män med ansvarstagande, närvarande och kärleksfulla pappor.

      • Jo, det har jag också sett. Men jag kommer nog att förbli orolig så länge jag inte ser en STRUKTURELL medvetenhet börja växa fram bland oss män på samma sätt som den har gjort bland kvinnorna sedan sjuttonhundratalet. Stannar det vid trevliga enskilda män, om än aldrig så många, utan någon samlande insikts- och idébank, blir det kanske inte heller någon samlad kraft som kan ändra riktning på den tunga skuta som är vår västerländska kultur.

  44. Hurra! Bravo!
    Så skönt att läsa. Tror jag gör detsamma – avsäger mig mitt mansansvar jag med. Tar däremot med varm hand mitt kvinnoansvar från nu!

  45. Mycket vettigt. Det finns något som heter ”målgrupp”. Varför är det så himla svårt att förstå? Det är väl knappast någon som klagar på att det inte står något om t.ex. bilar i ”Digitalkameraguiden”, ”Min häst” eller ”Se & hör”? Vill man läsa om bilar så får man väl läsa ”Vi bilägare” och inte en tidning som handlar om något helt annat! Varför fattar folk inte att samma sak gäller genusbloggar?

    Om en blogg handlar om feminism, är skriven av kvinnor och riktar sig till kvinnor – varför i hela fridens namn ska bloggen behöva prata om hur det är att vara man och skriva ”riktat till män också”? Det är väl ändå ingen som skulle skicka in hotbrev till ”Vi föräldrar” bara för att de hela tiden pratar om hur det är att vara förälder och ha barn – ”de måste väl ändå skriva till oss som INTE vill ha barn också?!” Nej, det måste de inte, för barnfria tillhör knappast tidningens målgrupp. (Starta ”Vi barnfria” istället, vetja. I’d read it.)

    Visst kan man läsa saker som tillhör en annan målgrupp än den man själv tillhör, men då får man finna sig i att allt kanske inte faller en i smaken, eller att det inte är skrivet riktat just till dig. Jag kan läsa Allers eller Året Runt och tycka det är småtrevligt, även om jag kanske skippar en del artiklar som känns för ”tantiga” för mig. Men jag förväntar mig inte heller att Allers/Året Runt plötsligt ska börja skriva om rollspelande, fantasyböcker, digitalkameror och webbdesign och liknande när de sakerna till 99,99% inte har med deras målgrupp att göra. Så varför ska en blogg om, av och till kvinnor behöva skriva om män? Inte alls. Lika lite som en blogg om, av och för män ska behöva skriva om kvinnor.

    • Det är nog ingen som kräver det. De som är intresserade av mansfrågor vill inte att dessa ska drivas av sådana som är intresserade av enbart kvinnofrågor.

      Jag tror att det är en missuppfattning av att folk invänder att en fråga INTE är en kvinnofråga genom att påtala att frågan gäller män i högre utsträckning. T.ex. om mord på kvinnor tas upp som en kvinnofråga och ett jämställdhetsproblem och någon påpekar att det mördas fem gånger så många män som kvinnor och att mord därför antingen är en människofråga eller en mansfråga, då är det inget krav av den som tog upp kvinnofrågan mord även ska ta upp mansfrågan mord.

  46. Utmaningen att vara en manlig feminist | Mens World

  47. Så, så, så himla bra! En lyckotår kröp allt fram ur ögonvrån🙂. Du sätter ord på känslor jag burit på länge, att aldrig kunna slappna av och bara skita i killars gnäll om att inte få vara med i leken. Och jag säger också härmed upp mitt mans-ansvar!

  48. Hej!
    Det här är så fantastiskt! Jag håller med till 100 procent. Det känns liksom som en börda som lyfts när det faktiskt går att skita i hur männen representeras, ”för att ingen man ska bli lite ledsen i ögat” .. Jag är för trött för att formulera mig bra men ville ändå kommentera och säga att du gör helt rätt! Fokusera energin på det du brinner för och tycker är intressant. Precis så som alla män lever sina liv. (Ja alla jag vet… ja fan alla.) Kram Emilie

  49. Ja feminism handlar ju om ciskvinnor, så varför en blir kränkt av det är lite konstigt. Som transtjej så vet jag att feminism är inte något som kan hjälpa mig, det är inte tänkt att göra det heller. Vi transpersoner behöver vår egna rörelse ändå.

    • jag tänker mig att feminism är mångdimensionellt och rymmer många, ibland mindre, men är inte enbart till för eller handlar om cis-kvinnor – men alla har rätt att själv definiera sitt deltagande i det eller utanför det. /fff-erica

      • För mig spelar det mindre roll vad jag kallar mig, feminism ser mitt kön, inte min identitet. Den fokuserar på könet precis som resten av samhället. Därmed kan den aldrig vara en rörelse för transpersoner.

      • Det som är dumt är att ett så cissexistiskt och exkluderande språkbruk inte bara utesluter transkvinnor från feminismen men gör det genom att underkänna vår kvinnlighet – eller gör den avhängig av en operation som många inte vill, av medicinska skäl inte kan eller inte har råd att genomgå.
        ”Fittperson” för ”kvinna” och ”kukperson” för ”man” är inte retorik jag förväntar mig från någon som faktiskt har ett intresse av normkritik och genusfrågor. Särskilt inte någon som vill lyfta ”erfarenheter från personer som inte är cis-personer” Hej, vet du vad? Transsexuella kvinnor är inte cis-personer!

      • Mycket relevant kritik! Jag ska försöka svara så tydligt som jag kan just nu med ett huvud som är ganska utmattat. Jag håller med dig att texten brister i språket gällande koppling mellan hur kvinna och att ha fitta hör eller inte hör ihop. Det är absolut inte min mening att definiera att kvinna endast är personer med fittor och cis-personer, likaväl som att alla personer med fittor inte är kvinnor. Det blir svårt med att hitta rätt ord tycker jag ibland för hur jag kan skriva så att det är inkluderande och inte exkluderande. Jag har aldrig valt bort att intervjua transkvinnor när det gäller fittan frågar, jag vet inte heller om alla de jag har intervjuat skulle definiera sig själva som kvinnor och därför har jag inte heller velat skriva att jag bara intervjuat kvinnor men de har alla relaterat till att ha en fitta så jag har utgått ifrån att de skulle kunna beskrivas som fitt-personer. De jag har valt bort att intervjua är cis-män och det har jag gjort medvetet. Jag tycker att vi på fitt for fight har mycket kvar att reflektera kring och utmana oss själva kring när det gäller just tvåkönsnormen och fittor. I februari anordnar Uppsala universitet ett queerseminiarium på temat: hur kan en transfeministisk och queer fittaktivism bedrivas? Fitt for fight kommer att medverka tillsammans med Signe Bremer, Jonah Nylund och Renita Sörensdotter.

        Jag ser också att ett stort problem med de tidigare könsseparatistiska saker jag engagerat mig i – tjejgrupper och tjejjourer – är att de utgår ifrån cis-kvinnor i så hög utsträckning och att de (riskerar att) diskriminera och utesluta transkvinnor. Att vara emot tvåkönsnormer samtidigt som tvåkönsnormer i så oerhört hög utsträckning har påverkat mitt liv, mina rättigheter och möjligheter och hur jag värderas (som cis-kvinna) är ibland svårt att förhålla sig till. Jag vill inte reproducera tvåkönsnormer, samtidigt som de i så stor utsträckning existerar och jag måste förhålla mig till dem utifrån ett maktperspektiv.

        Jag hoppas att mina reflektioner ger en respons på din kommentar. Jag har absolut inga intentioner att underkänna någon annans könsidentitet, eller kvinnlighet genom att hävda att kvinnlighet är avhängigt att ha en fitta. Hur jag upplever kvinnlighet eller hur jag agerar som för mig är kvinnligt är verkligen inte kopplat till att ha en fitta. Jag har en fitta, men jag vill väldigt sällan upplevas som kvinnlig eller anses ha en kvinnlighet inneboende i mig. Det måste vara upp till var och en hur en vill definiera sig själv och hur en vill uttrycka sina könsuttryck.

      • Maria:
        Menar du att du kräver att de som jobbar för kvinnofrågor även ska inkludera frågor från transkvinnor?

      • Tack för svaret! Synd att jag bor så långt från Uppsala.
        Det är väl där texten växlar perspektiv mellan bloggens vanliga ämne, som motiverar ”fittperson”, och textens egentliga ärende som inte alls har med genitalier att göra, utan genus.
        Jag gillade ju texten, om det inte vore för att jag blev utesluten.

      • MJ:
        Det är inget krav, det gör de vare sig de vill eller inte; transsexuella kvinnor är nämligen också kvinnor.
        Vad jag kräver är att alla människor ska respektera transpersoners könsidentitet, och förstå att könsidentiteten inte sitter i genitalierna.

      • Maria:
        Men det blir ju ett krav på dem att arbeta också för transkvinnors frågor. Kan inte transkvinnor själva engagera sig ideellt för att verka för transkvinnors frågor?

      • Nej, MJ, det jag säger att transsexuella kvinnor är kvinnor, och att jag vill att alla ska respektera det. Det innebär att inte använda ett cissexistiskt uteslutande språk.

      • Maria:
        För min del får alla definiera sig hur de vill.
        Men ingen får väl definiera åt någon annan? Om de jobbar för kvinnor med fitta så ska väl inte du kräva att kvinnor utan fitta ska ingå i deras frågor? Då får väl kvinnor utan fitta jobba ideellt själva med de frågor de vill ha upp.

        Det är väl inte mer sexistiskt att skilja på kvinnor och transkvinnor än att skilja på kvinnor och män?

      • Men nu får du ge dig, MJ. Transsexuella kvinnor är kvinnor och att säga något annat, att skilja på å ena sidan transsexuella kvinnor och å andra kvinnor, är cissexistiskt. Jag kan inte kräva att någon ska göra något, arbeta för något, men att någon inte räknar mig som kvinna? DET gör mig arg.

    • Det finns de-sektionaliserande tankar i samhället. Jag propagerar för minskad fokus på att gruppera individer enligt påhittade föreställningar om vad som är ”normen”. I det tycker jag det ingår att tala/skriva överdrivet med termer som inte innehåller värderingar av individers personlighet, som till exempel genusen ”man” och ”kvinna”. Det allra bästa är otvivelaktigt att behandla alla som de individer de är, utan att gruppera dem alls, men om man måste (i rent biologiska/analytiska syften), tycker inte du det är bättre att kalla sig ”kuk-person” än ”man”? En ”kuk-person” är inte nödvändigtvis ”cis” medan en ”man” förmodligen är det, eller är jag helt ute och cyklar?

      • rättning: ”I det tycker jag att det ingår att INTE tala/skriva överdrivet med termer…” osv.
        (klant-misstag)

      • Hej Gustav, intressant tankegång. Nina Björk skrev en avhandling om det, och Victoria Benedictsson typ sju dagböcker. Summan av kardemumman är att det är väldigt svårt att se till individen när denne inte får komma fram, pga strukturer. Då måste man motarbeta strukturerna först.

        Ibland kan man ju skåda vissa gemensamma nämnare kring saker som drabbar individer. Typ som i UG, kvinnor drabbas av kränkningar av sexuell karaktär, män gör det inte. Men det kanske bara var en sjukt olycklig slump att asmånga individer yttrade kräkningar enligt samma tankemönster?

      • Om en verkligen avser ”person med kuk”, så bör en förstås säga ”person med kuk” (eller ”kukperson” om en vill korta ner det). Men eftersom en sällan avser ”person med kuk”, eftersom könorgan sällan spelar roll, så får man sällan nytta av detta ord.

        Om en istället avser en person som av samhället klassades som ”man” under sin uppväxt så är ordet för detta ”AMAB” (”assigned male at birth”). Och om en istället avser en intersexperson som som spädbarn blev omopererad för att få könsorganet att stämma överrens med omävördens fördomar, så är ordet för detta ”CAMAB” (”coercively assigned male at birth”).

        Och om en istället avser en person som identifierar sig som en man, så är ordet för detta ”man”.

        Och om en inte orkar tänka igenom vad det är en menar, så är en sannolikt cisnormativ och menar därför sannolikt ”cisman”, och bör därför erkänna att så är fallet och konsekvent skriva ”cisman”.

      • David Bergkvist:
        Det här med att bara använda objektivt indefinit pronomen även när det är fel, är det för att ni tror att pronomenet ”man” är samma ord som substantivet ”man”?

        Är det inte enklare att man bara använder orden man och kvinna så som de flesta använder dem och sedan vid behov skapar nya ord när man menar andra saker?

      • MJ: I en text där substantivet ”man” förekommer flitigt så är det i mitt tycke språkligt ostrategiskt att använda pronomet ”man”: ”man bär säga man om man avser en person som identiferar sig som man”. Du kan ju knappast säga att det skulle höjt läsbarheten. Hade exemplen istället varit om fittperson, AFAB, CAFAB, kvinna respektive ciskvinna, så hade jag av gammal vana använt pronomenet ”man” istället för ”en”.

      • Jo det ökar läsbarheten, grammatiska fel stör alltid språkkänslan när man läser. Tycker man inte att det blir stilistiskt vackert så får man väl skriva om det på annat sätt utan något språkligt fel. T.ex. ”Säg man om du menar en person som definierar sig som man” eller ”Den som menar en person som definierar sig som man bör också säga man”.

        Grammatiska fel ger ju ett obildat och/eller korkat intryck.

  50. Feminism är inte en rörelse för oss transpersoner « Feminism och Funderingar

  51. Rolig läsning, och jag tillhör väl (enligt dig) några av de få männen som inte bryr sig ett skit om ni utesluter männen. Tvärtom ser jag det som helt naturligt, kör på bara, och provocera gärna genom att använda orden fitta och kuk oftare i en mening än vad genomsnittssvensken gör på ett år. Ändamålen helger väl medlen brukar det heta. Blir dock lite perplex över tvetydigheten. Ena stunden så låter du upprörd över att ”de flesta män jag vet ärligt talat inte gör ett skit för jämlikhetskampen”. Sedan säger du att du ”har varken kraft, ork eller lust att på min helt ideella tid öppna en motsvarande verksamhet för killarna. Det är inte mitt ansvar.” Säger absolut inte att du ska ta ansvar för killarnas verksamheter, men då ska du nog inte förvänta dig något tillbaka heller.
    Keep on fighting!

  52. Som kuk-person måste jag säga att det här fan var det bästa jag läst på länge!
    Är det någonting jag avskyr så är det när människor klagar på folk som lägger ned sin tid på att hjälpa andra. Det är på tiden att vi kuk-bärare faktiskt får göra nåt för oss själva, utan att klaga på andra.
    Fortsätt hjälpa fittan och hennes bärare! Ni gör ett fantastiskt jobb!

  53. På tal om jämställdhet | Pernilla Alm

  54. Kyss och nätkärlek till dig! Tänk att det trots din superbt formulerade mening om folk som inte kan göra skillnad på individ och kontext ändå kommenterar inlägget med ”men JAG är faktiskt med kuk och JAG….” osv.

  55. Fan vad bra skrivit! Det är samma sak när feministiskt självförsvar kommer på tal. Jag brukar erbjuda de snubbar som är emot seperatismen att vi kan starta en mansgrupp där vi diskuterar maskulinitet, normer, förväntningar ifrån andra utifrån våra kön, dvs. den andra sidan av det patriarkala myntet, men hittills har jag inte hört av någon av dom. Det är uppenbart att deras klagan bara går ut på att klanka ner på er verksamhet för sakens skull.

    • Men det är väl precis det som brukar komma på tal vad gäller feministiskt självförsvar, att det får väl tjejerna fixa ideellt om de vill.

    • Ja, eller så är en del av dem frustrerade någonstans och kan inte artikulera det. Ser kanske inte utanför sin egen omedelbara omgivning, där de har vuxit upp bland kvinnor på dagis, akterseglats av duktigare tjejer i skolan och fått nobben på danser (typ). Upplever sig inte lyssnade på i det sammanhanget och har ingen träning i att se det större.

      Eller än mindre i att se hur de båda sammanhangen hänger samman och vad de, därför, själva skulle tjäna på feminismen.

      Och de törs inte visa sig omanliga genom att nappa på ett sånt där erbjudande om mansgrupp. Vilket ju i sig visar på behovet av en…

  56. Underbart formulerat! Jag tror på dig och den del av mänskligheten som skriver under på detta! Du har mitt fulla stöd!

  57. Som transkvinna måste jag säga att det är tråkigt med ett så uteslutande språk – fittpersoner kan vara män och kukpersoner kan för guds skull vara kvinnor!

  58. Nästa steg för er vita kvinnor är att börja rannsaka er själva och er position i det strukturella förtrycket av icke-vita människor i samhället.

    • Du läste inte så ordentligt va?
      De är vita kvinnor som är intresserade av vita kvinnors problem. Det är det som intresserar dem och om andra är intresserade av icke-vita, transpersoner, bögar eller män så får de personerna engagera sig i de frågorna.

    • 1: Hur vet du att alla som skriver här är vita?
      2. Det finns något som kallas intersektionallitet som många av oss ”vita kvinnor” är medvetna om, så ja, många av oss är väl medvetna om förtrycket mot ickevita. Dock att denna blogg inte handlar om just det vilket inte innebär att de som skriver den ej är medvetna.

      • 1. Det vet jag inte. Jag bara påpekar att om någon driver frågor för vita kvinnor så ska ingen kräva att denne också ska driva frågor om icke-vita kvinnor.
        2. Jaha? Det är väl inte så att man måste vara omedveten om en fråga bara för att det inte är en hjärtefråga?

  59. Bra där kompis!
    Bra beskrivet. Säg att du istället skrev en blogg om äpplen, då skriver du om äpplen och har inget ansvar att skriva om, eller för den delen vara intresserad av, t ex bananer. Ganska skrattretande att du ifrågasätts för dina intressen och ditt ideella arbete – som du skrev, folk får gärna starta killjourer ..eller bananforum. Men vad har du med det att göra? Du har gjort ditt val, du har din passion för det du gör och du ansvarar inte för något annat. Lata fölk alltså, starta en egen jour då.. Snylta inte på Johannas drivkraft för den är bara hennes. Heja dig!

  60. TACK! Detta behövde jag läsa just idag! Jag länkade på Facebook igår till uppdrag granskning, med frågeställningen: Har kvinnor yttrandefrihet? Svaret lät inte vänta på sig. Jag hade en dryg vecka tidigare länkat till den jour jag jobbar på, Rsci – Riksföreningen stödcentrum mot incest och andra sexuella övergrepp, och fått skit för det. ”Gör om gör rätt” löd budskapet, dvs ta ditt mans-ansvar. Och nu då, trots att jag förra veckan tålmodigt förklarat, så blev det för mycket ”Men SLUTA nu Johanna!!” Exakt samma provocerade jävla argument från killar som inte gör ett förbannat dugg själva utom att gnälla på dem som gör något. Det är så förmätet, så ohyggligt smaklöst och skamlöst att jag inte får luft. Hur är det möjligt, vi hjälper kvinnor som är svårt traumatiserade, vi länkar till ett program med ett innehåll som varje frisk människa borde bli tokig över. Vad är det för FEL på folk? Har de inga hjärtan??

    • Men om de bryr sig om män och pojkar och deltar i debatten mot de som inte anser att mäns och pojkars frågor ska vara med så är det väl att göra något?

      • Problemet är ju att de förväntar sig att de som engagerar sig för kvinnofrågor även ska engagera sig i mansfrågor, istället för att själva göra nåt åt saken. Att klaga på att nån engagerar sig för en grupp, utan att själv engagera sig för den gruppen en tycker är åsidosatt är INTE att ”göra något”, det är bara att klaga och ta fokus från sakfrågan.

      • Caroline:
        Finns det någon sådan förväntan bevarad någonstans?

        Att debattera till förmån för den grupp man anser vara åsidosatt är väl visst att göra något?

      • Att debattera är såklart att göra nåt, men det är skillnad på att debattera och att säga till nån ”Varför engagerar du dig inte för x-gruppen istället?” utan att själv engagera sig för x-gruppen.
        (Kunde inte svara på det senaste du skrev, så nu blev det svar på den gamla kommentaren.)

  61. Ah, fantastiskt! Helt enkelt briljant skrivet! Du skrev äntligen orden jag önskar att jag hade haft med mig i ett antal diskussioner! Nätkärlek!

  62. Väl skrivet!
    Till alla er som fortfarande ifrågasätter: Om man som HBTQ-person jobbar mot homofobi, är man emot alla hetros då?
    Om man som vegetarian väljer att stödja djurensrätt, hatar man människor då?
    Om JAG brinner för en fråga på grund av att den är nära MITT hjärta, måste jag brinna för något som är nära DITT då?
    Vi är alla ett VI, men är det inte smart att hjälpa dem man kan bäst?
    Om alla bara såg till sitt eget ansvar istället för alla andras och spred kärlek istället för hat så hade vi nog haft det rätt bra!

    En impad förstagångs läsare.

  63. Fantastiskt välskrivet! Jag har genom åren engagerat mig en hel del i jämställdhetsfrågor, och blir gång efter annan förbluffad över just samma fråga som du har bombarderats med. Män verkar bli oerhört provocerade av engagemang i kvinnors situation i samhället. Själv blir jag mest förvånad över att det finns de som inte engagerar sig. För mig är jämställdhet en av de viktigaste förutsättningarna för en positiv samhällsutveckling, här i Sverige och i hela världen.

  64. Går att applicera på allt ideellt arbete och gav mig något att ta med mig till mina hjärtefrågor. Väldigt bra skrivet om ansvarsflykt i allmänhet och jämställdhetskamp i synnerhet!

  65. otroligt skönt skrivet, det är härligt att lessheten lyser igenom och du får mig att mysskratta. det här är ett viktigt ämne, jag ser fram mot att läsa fler inlägg från er🙂

  66. Tack snälla för detta inlägg! Det sätter verkligen ord på mycket jag själv känner och upplevt. Har varit med om samma fenomen när jag föreläst om mäns våld mot kvinnor.

    Jag påminns dock om hur långt vi har kvar när jag läser vissa av svaren där några uppenbarligen valt (?) att missa hela poängen.

    Men ännu en gång TACK! Du och alla andra här som fattat galoppen ger mig energi till att orka fortsätta föra fram det feministiska budskapet.

    • Exakt vad är det du har varit med om? Jag som har varit med i jämställdhetsdebatten i några decennier har aldrig sett det här att någon kräver att feminister även ska engagera sig i mansfrågor.

      • Jag som varit med i jämställdhetsdebatten sedan år 2000 har upprepade gånger fått ta kritik för att jag inte engagerar mig i det du kallar för mansfrågor. Min erfarenhet är att jag i undantagsfall inte har fått kritik för det, standard har varit att jag fått försvara mitt val att verka könsseparatistiskt och då inte utifrån att könsseparatism befäster tvåkönsnormer utan att könsseparatism kan innebära att jag skiter i cis-männen. Erfarenheter kan helt enkelt se olika ut, kanske beroende på vilken könstillhörighet vi antas ha, sammanhang vi befinner oss i m.m. Du kan inte ta mina erfarenheter ifrån mig, jag kan inte ta dina erfarenheter ifrån dig.

      • Har sådan kritik någonsin uttryckts på ett sätt så att man kan ta del av den?
        Jag har som sagt aldrig sett det och skulle gärna vilja se hur de tankegångarna går.

      • Som svar på din fråga MJ: Jag har i mitt yrkesverksamma liv bara arbetat med kvinnofridsfrågor i ca tre år. Jag har då bl.a. arbetat med att starta upp akutboenden samt med information om mäns våld mot kvinnor. Men det krävdes inga decennier av erfarenhet för att få höra frågan om vad vi gör för de våldsutsatta männen. Ibland är det inte heller en fråga, utan bara ett konstaterande om att ”man glömmer bort alla män som utsätts för våld av kvinnor”. (Som ett tillägg vill jag säga att jag jag på inget sätt förringar någon form av våld i nära relation, oavsett kön på den som utsatts, men jag jobbar med kvinnofridsfrågor som ett globalt samhällsproblem)

        Jag gick nyligen en kurs på Uppsala universitet som heter ”Att utbilda om mäns våld mot kvinnor”. I kursen ingick ett stort delmoment som handlade om att hantera det motstånd som man som utbildare kunde tänkas stöta på när det gäller kvinnofridsfrågor. Många av mina erfarna kurskollegor samt kursledarna vittnade om att det var mer regel än undantag att de fått kommentarer som flyttade fokus från kvinnofridsfrågan. Vanliga exempel på sådana kommentarer var ”Män utsätts faktiskt också för våld i hemmet” och ”Varför pratar du inte om kvinnor som utsätter män för våld?”.

        Dessa erfarenheter är inget vi inbillat oss och om du är genuint intresserad så kan jag tipsa dig om boken ”Motstånd och fantasi : historien om F” av Anna Wahl m.fl. Där finns gott om exempel.

      • Sofie Tenser:
        Men finns de frågorna bevarade någonstans så att man kan ta del av dem?

        Jag jobbar med mansfridsfrågor som är ett globalt samhällsproblem. Jag håller också med om att även våld mot kvinnor är ett problem och jag vill inte heller att det ska krävas av mig att jag engagerar mig även i våld mot kvinnor. Så jag kräver inget engagemang i något från någon.
        Men frågan var ju alltså om de här återkommande förfrågningar om att folk som jobbar med kvinnofrågor även ska engagera sig i mansfrågor fanns bevarade någonstans. Jag känner nämligen inte alls igen det och skulle gärna se hur det gestaltar sig.

        Att en person som är engagerad i mansfridsfrågor driver dessa frågor är inte att denne kräver av dig att du ska engagera dig i dem. På mansjouren fick vi som jag beskrivit ovan ofta påståenden från personer engagerade i kvinnofrågor, till och med ett par demonstrationer mot vår verksamhet och politiska kampanjer för att hindra att vi fick del av allmänna medel. Men jag hörde aldrig någonsin någon kvinnosaksmänniska kräva av oss att vi skulle engagera oss i kvinnojouren, vi skulle nog inte ens ha fått delta i deras verksamhet om vi anmälde oss frivilliga (männen på mansjouren var ju automatiskt uteslutna).

      • Som jag förstår det har du, MJ, under flera decennier arbetat med mansfrågor utan att få kritik för att inte arbeta med kvinnofrågor medan de flesta som har arbetat med kvinnofrågor verkar ha blivit ifrågasatta om deras uteblivna engagemang i mansfrågan. Kan det finnas ett samband i vilken inriktning ni valt att lägga fokus på?

        För övrigt tycker jag att det är underligt och ganska fräckt att du kräver bevis för att dessa människor har blivit ifrågasatta. Ständigt denna misstänksamhet och antaganden att folk hittar på.

      • Rebecka:
        Ja det stämmer. Det har krävts att jag ska sluta arbeta med mansfrågor, men aldrig att jag ska börja jobba med andra frågor.

        Jag skulle gärna se hur någon som kräver att en feminist ska börja jobba med mansfrågor uttrycker sig och gärna förstå hur de tänker. Men trots att alla varit med om det så många gånger så finns tydligen inga exempel att visa.

      • mj, jag tycker att det är väldigt sorgligt om det krävts av dej att du skall engagera dej i något annat än det du valt. men jag förstår inte din fråga om ifall kraven på att ”feminister skall göra något för männen” finns bevarade? de som nämnt sådana uttalanden berättar ju om det som att det har sagts? (alltså muntligt) vilket ju vanligtvis inte dokumenteras med något mer än minnet? men om du vill så kan du säkert lyckas hitta sådana skrivna uttalanden på forum om handlar om just feminism.

  67. Word on so many levels | josefine johansson

  68. F*an va bra sagt! Så sant!! Varför ska jag ge upp min kamp för att kämpa för din. Om alla kunde ta sitt ansvar skulle vi nå jämställdhet så mycket snabbare och kunna förhindra mäns våld mot kvinnor, kvinnors våld mot män, Kalla det vad ni vill, Förtryck och våld i samhället helt enkelt!!

  69. Om ansvar, engagemang och nånannanismen | callehanda

  70. Tack till alla män som inte våldtog mig idag. | Blixa bloggar

  71. Mycket intressant läsning och bra skrivet! Jag märker själv hur det ofta kan räcka med att EN man säger någonting till mig, t.ex. om det jag skriver, att han tycker att jag ”gnäller över småsaker” eller liknande – då etsar det sig fast i min hjärna och jag känner mig faktiskt aningen förminskad, trots att femtio andra personer, både av han- och honkön, sagt att jag gör ett bra jobb, fan vad bra du skriver eller liknande. Det sitter fast i ryggmärgen, jag ska inte tro att jag är något liksom och jag (som kvinna och som lesbisk) jag vara rätt tacksam att jag faktiskt fick bli inseminerad och att jag har hyfsad lön. Typ. Helt förjäkligt.

    Men det är intressant också det här med engagemang specifikt FÖR kvinnors rättigheter, för jag är så himla dubbel till att köna, till separatistiska verksamheter… men jag ser ju att det finns mängder med poänger med det!

    Skulle vara intressant att höra vad du tänker om det här:

    http://minasannaord.wordpress.com/2013/02/08/att-kona-leder-inte-direkt-till-nagon-forandring/🙂

  72. Hej! A propos den här übersmala motståndsrörelsen Nätkärlek som dök upp på facebook, så skulle jag vilja tillägna min virtuella journalistros till dig. Du får den för att det var ett fantastiskt välskrivet inlägg, för att du orkar ta en kamp som hade knäckt mig på två dagar eller mindre, för att motarbeta all skiten du får i alla fall lite lite grann, och för att jag verkligen gillar ordet tjejjoursaktiv. Vilken komposition av bokstäver, ser ut som ett ord från något annat språk, I love it!

    På mitt köksbord står det en vas med vita lijlor i, och framför den en vas med blekrosa tulpaner, för de hade nersatt pris och jag har bestämt mig för att det är vår nu och då behöver man en massa blommor ifall inte den sätter fart av sig själv. De får räknas som den virtuella rosen jag nämnde i början. Tack så mycket!

  73. Att börja kräva att man ska prata om mans-eller killfrågor är ett utmärkt sätt att fokusförskjuta och ta kraft från dem feministiska diskussionen. Har dom tur hinner man inte alls prata om diskriminering eller sexuellt förtryck och andra viktiga frågor utan måste ägna den största delen åt ”försvara” sig. Det sitter liksom i strukturerna att patriarkatet tar plats på det sättet också.
    Så det är bara att se igenom som du gör så tack för inlägget!

    • Är det verkligen vad de skriver? (FFF får gärna fylla i om jag missuppfattat).
      De som driver mansfrågor kommer väl såklart prata om mansfrågor. Jag uppfattade bloggen som att det handlade om att de som driver kvinnofrågor inte är skyldiga att driva mansfrågor och att de som hade mansfrågor som hjärtefråga skulle driva dem. Inte som det låter på dig att de som har mans- och pojkfrågor som hjärtefrågor skulle förhindras att driva dem.

      • MJ, jag kan inte se ett ord från Shed Light som kan tolkas som att hen skulle vara ute efter att hindra någon från att driva mansfrågor. Såvitt jag kan se syftar Shed Light klart och tydligt på en situation av samma typ som bloggaren: där andra börjar sjunga en annan sång i ens egen show, inte tvärtom.

        Jag får intrycket att du har en grundläggande misstro mot kvinnorörelsen. Den har i så fall säkert sina orsaker, men jag tror inte på ditt sätt att hantera dem. Riktigt tragiskt med en sådan här fiendskap. Och det gäller självfallet i samma grad dem som kan känna sig träffade på andra sidan, människor eller kommuner.

        Även jag känner väl igen den här frågan, kan jag tillägga. Inte heller jag har fört bok så att jag kan lägga upp exempel. Det brukar inte funka så utanför typ vetenskap och journalföring.

  74. Sjukt bra skrivet. Dags för männen att faktiskt axla sitt eget ansvar, stört att vissa av oss förväntar oss att andra sköter kampen för oss.

    • Det behöver väl inte vara män som driver mansfrågor och kvinnor som driver kvinnofrågor?
      Även en kvinna kan väl avsäga sig sitt kvinnoansvar och en man sitt mansansvar?

      • Tja, det gör ju folk hela tiden.😉 Men om du menar medvetet avsäga sig så finns det säkert de som är mer motiverade att kämpa för ett annat kön än sitt eget. (Hur man nu än definierar ”kön” i sammanhanget.) Det finns folk till allt, och väl är väl det så länge ”allt” är något gott.

        Men vill man få något sagt måste man generalisera även om man vet att det kan vara mer komplicerat än man säger, och det är väl det folk gör här.

  75. Word. | Emmas Vintage

  76. Heja, superbra!
    Världen är redan alltför full av kvinnor som tar ansvar för hur män mår och vad män gör. Och ännu fullare av män som gör det!
    Och ärligt talat så slipper jag också gärna mitt mansansvar.

  77. Jag är biologiskt man, och jag tycker också att det här var jättebra skrivet. Det är fruktansbärt provocerande att inte kunna prata om ett problem för att det finns två. Big up!

  78. Det här med näthat « Evis

  79. Kan inte säga annat än ”Word”! Otroligt bra och tänkvärt skrivet. Skrev själv ett rasande blogginlägg efter Uppdrag Granskning. Läs gärna! Länken ligger i mitt namn ovan🙂

  80. Till: /fff-Johanna.

    Tack för ditt svar!

    Jag förstår vad du menar, och ber om ursäkt om jag framstod som brysk och bitter. Jag är bara väldigt van att exkluderas i dom flesta feministiska sammanhang, mest pga av språket som används. Utanför nätet exkluderas en inte lika mycket. Jag tycker dock fortfarande att feminism inte kan hjälpa oss transpersoner, vi behöver vår egna rörelse.

  81. Så himla himla bra! Det är ju precis sådär det är! När min lokala dagstidning gjorde ett repotage om UG hade de lite såna ”sagt om programmet”-kommentarer från läsare och så. Den allra första var ”Vi får inte glömma kvinnors hat mot män”.

  82. Hej och tack för ditt inlägg. Jag är man och skäms och är trött på mina medbröder som inte på något sätt vill kännas vid att kvinnor på alla sätt behandlas som andra klassens medborgare, om ens andra klass. Framförallt för att ingen av männen erkänner det strukturella orättvisor och ojämnlika inslag som kantar vår gemensamma vardag.

    Jag håller med dig så djävla mycket.

    Jonas

  83. Kärlek!
    Så enkelt rakt och tydligt.
    Så fruktansvärt sorgligt.
    Så galet fantastiskt bra slutsats.
    Önskar att fler vågar…

  84. Spot on! Jag har också varit engagerad i tjejjour under lååång tid och fått dessa frågor om och om igen. Jag brukade svara ngt i stil med att vi hade fullt upp med att stötta tjejerna och att det vore mer än välkommet av några grabbar att ideellt engagera sig för att stötta andra killar. Det kryllade inte av intressenter för det om man säger så… Tack för en bra blogg!

      • Jag tänker att detta inte behöver bevisas skriftligt, och förstår inte vad du vill med det. Jag hoppas att ingen som berättar om sina erfarenheter ska få erfarenheterna ifrågasatta eller känna att det behöver dokumenteras skriftligt för att gälla. /fff-Johanna

      • FFF:
        Nej jag bara undrade om det fanns exempel för att jag är intresserad av hur det låter eller ser ut. Om det är så vanligt så borde det väl finnas?

  85. Så himla bra skrivet. Håller med om allt. Får själv liknande kommentarer, ibland även från kvinnor. Puss till dig!

  86. Tack för ett bra inlägg! Det är så skönt att få fler argument eftersom jag alltid får höra dumma kommentarer om att det alltid är synd om männen..Det är också skönt att veta att vi är så många som jobbar tillsammans. =)

  87. En betraktelse om eget ansvar, näthat och könsmaktordningen « Certatio

  88. Hej! Tycker att inlägget va briljant. Jag undrar om de som vill utkräva mans-ansvar är lika upprörda på exempelvis Elle och andra liknande tidningar och om det är lika viktigt för dem att synligöra män som subjekt där. Ha en bra dag.

  89. Jag tycker definitivt inte att kvinnor som engagerar sig i kvinnofrågor är något konstigt eller fel, och att man ska behöva inkludera andra slags frågor i sin individuella kamp, är väl himla bra bara en engagerar sig i nåt en tror på tänker jag. Däremot kan jag känna mig förvånad över varför alla och hela tiden bara väljer att bara rikta sig mot kvinnor om det är kvinnosaksfrågor en bryr sig om, när det är mäns attityd och sätt att se på kvinnor som hela tiden drabbar kvinnor och dämed är en stor del av kvinnosakfrågor. Tror ibland att en skulle göra bra mycket mer skillnad för kvinnors tillvaro i framtiden om en faktiskt startade en killgrupp istället för en tjejgrupp. Visst en kan säga att männen får sköta det själva men varför då tänker jag, om deras beteende nu påverkar oss så mycket och vi vill ha det bättre? Varför vill vi inte vara med och påverka dom?Tror en skulle kunna göra megastor skillnad för många kvinnor om en brydde sig mer om unga killar. Säger dock inte att du som skrivit det här blogginlägget ska göra just det, det är jättebra det du håller på med, men vill protestera mot att det strukturellt är så att feminister bara ska ägna sig åt att jobba med tjejer när det skulle gagna feminismen att skapa mer jämställda empatiska män.

  90. Borde vi inte jobba mer med männen, killarna, pojkarna? | Ling0n

  91. Hej! Jag kan nog inte kalla mig för feminist, men jag är en vanlig reko man som respekterar kvinnor och avskyr allt våld som riktar sig mot kvinnor. Jag reagerar precis som du på den infantila frågan ”Men vad gör ni för killar då?”. Allt görs ju redan för killar!
    Heja på!

    /Erik

  92. Men killarna då? « Malinda Flodman

  93. Bra skrivet! Och som du antyder, var finns mansrörelsen (den som inte är antifeministisk och reaktionär)? De som klagar ser ju inte ens hur de fortplantar mönstret att män inte har något ansvar för sig själva utan det ansvaret ska kvinnorna ta…

    /heterosexuell cis-man

  94. Så jäkla bra! Jag som är urusel på att formulera mig i skrift eller för den delen i tal när det gäller just sånt här som jag känner så starkt för tackar dig av hela mitt hjärta för att du sätter ord på vad jag känner . TACK!

  95. tack, jättebra skrivet. det är i allmänhet en så jävla ofräsch argumentationsteknik (som sällan är så tydlig som när människor ska gnälla på tjej-verksamheter) att påpeka att det existerar andra problem än de en har valt att jobba med. ”javisst, tjejgrupper behövs, men vad gör ni för killarna!?” , ”jaja klimathotet, men varför jobbar ni inte med fattigdomen!?” osv i oändlighet. det blir en sorts implicit krav på att den som engagerar sig ska jobba med ALLTING, och annars är en inte bra nog. helt plötsligt är tjejgruppsorganisatören manshatare, klimataktivisten människohatare, och så vidare. tack för att du inte accepterar det.

  96. Men det skulle ni aldrig våga | fitt for fight

  97. Bra! Ta inget mans-ansvar. Det gör politikerna! Mer lön åt männen, mer pengar till pojkars idrott etc.

  98. Först blev jag JÄTTEGLAD! (När jag läste din fantastiska text).
    Sedan läste jag lite kommentarer. Och då blev jag glad men också lite ledsen.
    Sedan tänkte jag att tja. Det finns alltid såna som vill ta ner oss.
    Men om vi kramas så ramlar ingen ensam ner.
    Ta hand om er allihopa, varenda en av er vackra feminister därute.
    Vi ses.
    Puss.❤.

  99. Det här inlägget är så perfekt att bara länka till alla som undrar ”men männen då?”. Så slipper jag formulera något bra svar själv. Det behövs ju inte när det här finns.🙂

  100. Ett otroligt bra, sant och aktuellt inlägg! Stor igenkännlighetsfaktor!
    Jag är med och sätter upp ”Vaginamonologerna” i en medelstor stad i Sverige och får gång på gång frågan när ”Penismonologerna” kommer.
    Så skönt att läsa att jag och mina medskådespelare inte är ensamma i våra upplevelser!
    Kom gärna och se pjäsen och besök gärna min blogg http://ireneblank.blogg.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s