Härmed avsäger jag mig mitt mans-ansvar

Jag har sett Uppdrag granskning ikväll. Det hoppas jag att många har gjort, och jag hoppas också att den efterföljande debatten stannar upp och fördjupar sig i att det handlar om hat mot kvinnor i första hand, och inte hat med nätet som medel. Att det är ett hat som utövas mot personer just för att de är kvinnor. Att vi inte lever i ett jämställt samhälle.

Efter att ha sett programmet kom jag att tänka på ett blogginlägg som jag skrev ur en enorm frustration, men som jag aldrig publicerade här just för att det inte var super-kopplat till fittan (som jag tänkte då). Ett inlägg som jag skrev utifrån att det hat och de kränkningar som vi på fitt for fight har fått ta emot har handlat om att vi utesluter män. Ett inlägg som handlar om att jag vill sluta ta mans-ansvar. Att jag vill göra det förbjudna, det farliga i att inte sätta män främst på agendan. Nu vill jag publicera det inlägget.

Här får ni därför:
Härmed avsäger jag mig mitt mans-ansvar

Härmed avsäger jag mig mitt mans-ansvar. Jag är sjukt less på att bli skuldbelagd för att jag inte gör någonting för männen, när de flesta män jag vet ärligt talat inte gör ett skit för jämlikhetskampen. (ja, jag generaliserar).

Jag vet inte hur vi fördelar kvoten för vad var och en förväntas göra, men jag vet att jag genom mitt ideella feministiska engagemang för ett jämlikt samhälle förväntas göra otroligt mycket mer för killarna än vad jag gör.

Jag avsäger mig också den bevisbörda jag uppenbarligen anses ha när det handlar om frågan om jag som feminist hatar män eller inte. Vadå hatar män? För mig är frågan både så absurd och oviktig att jag stundtals blir sugen på att svara att ”Ja, självklart hatar jag män, alla män”. För varför i hela världen skulle min feministiska utgångspunkt innebära ett hat mot halva befolkningen? Varför skulle min kamp för allas lika rättigheter innebära att jag avskyr alla med kuk? Varför skulle min vilja att synliggöra tjejer automatiskt betyda att jag pissar på killar? Varför blir det så jävulskt svårt att skilja på struktur och individ?

Att ställa frågan om jag som feminist hatar män är en maktstrategi, det är en härskarteknik för att osynliggöra den egentliga frågan: varför finns det så pass många manspersoner som hatar kvinnor? Varför har vi ett strukturellt samhällsproblem kallat för mäns våld mot kvinnor? Varför fokuserar vi inte på detta? Varför ska min vän, som skyddar och gömmer våldsutsatta tjejer från deras familj, släkt eller partner som i värsta fall kommer att döda tjejen, konstant få svara på frågor om hon hatar män? När det är hatet mot kvinnor som är det globala samhällsproblemet?

Låt mig ge tre exempel genom åren på situationer där mitt förväntade mans-ansvar har blivit extra tydligt.

• Att jobba med tjejgrupper

Jag jobbade under flera år med tjejgrupper. Det här var i början av 2000-talet, och tjejgruppsprojektet som jag arbetade med hade startas utifrån en medvetenhet om att unga tjejer riskerar att diskrimineras pga. deras könstillhörighet och deras ålder. I över 30 kommuner i landet fanns det ideellt aktiva tjejer som la ner massor med tid för att se till att 14-åriga tjejer fick vara med i en tjejgrupp för att snacka om viktiga ämnen – hela tiden med fokus på normer och rättigheter. Det var nästan aldrig svårt att hitta ideella ledare, vi fick snarare tacka nej till intresserade.

När jag föreläste om tjejgruppsprojektet var den i särklass vanligaste frågan jag fick: ”Men vad gör ni för killarna då?”. Jag kunde börja en föreläsning med att säga att i just det här projektet som drevs av ideella krafter så hade vi valt att fokusera just på tjejerna, men att det inte betydde att vi inte tyckte att liknande grupper behövde finnas för killar. Ändå kom frågan: ”Men vad gör ni för killarna då?”. Min ståndpunkt stod fast: om killar ville dra igång killgrupper på samma villkor, dvs. ideellt, så var jag deras främsta framhejare. Men jag kunde inte göra jobbet åt dem, och det kunde inte de ideella tjejgruppsledarna heller.

Efter några år startades killgrupper och det visade sig vara mycket svårare att hitta ideellt aktiva killar som ville leda grupper och driva projektet i sin kommun. Än idag har inte killgrupperna fått samma spridning som tjejgrupperna, just på grund av att det är svårt att hitta ideella killar som tar på sig ansvaret.

• Att driva en tjejjour 

Under flera års tid var jag engagerad i tjejjourer. Jag la ner massor med tid ideellt för att arbeta för tjejers rättigheter och mot våld mot kvinnor. Som tjejjour vände vi oss till personer som såg sig som tjejer, framförallt våldsutsatta tjejer. Efter några år som tjejjoursaktiv startade jag tillsammans med ett gäng grymma brudar en ny tjejjour. Det var år av hårt slit med stadgar, organisationsfixande och utbildningar men vi fick igång jouren.

När vi invigde jouren blev det uppmärksammat i lokal media. Den vanligaste frågan vi fick då var: ”Men vad gör ni för killarna då? Var ska killarna vända sig? Det är jobbigt att vara kille också!”

Jag ifrågasätter ingenstans att det kan vara jobbigt, tufft och svårt att vara kille i ett patriarkalt samhälle med starka maskulinitetsnormer och hög risk att utsättas för våld. Jag tänker att det kan vara skitjobbigt. Men jag har varken kraft, ork eller lust att på min helt ideella tid öppna en motsvarande verksamhet för killarna. Det är inte mitt ansvar. Däremot tycker jag att det är fantastiskt om fler killar går ihop och startar upp en ideell killjour som kan ge killar stöd och någon att prata med. Men den ska vara ideell och på samma villkor som tjejjouren. Och ge fan i att ge oss ideella tjejjourare skulden för att killar inte engagerar sig ideellt.

• Att driva en feministisk blogg med fokus på fittor

Sen i maj 2011 är jag med i redaktionen för fitt for fight. Vi är sex fitt-personer som startade bloggen för att vi ville sprida kunskap om fittan och för att vi ville prata fitta. Vi skriver utifrån oss själva, utifrån ämnen vi vill synliggöra och vi gör inget anspråk på att vara en heltäckande fitt-blogg. Vi vill skapa ett fitt-forum, vara fittans fritidsgård.

Under rubriken ”Fittan frågar” intervjuar vi personer som vi beundrar, och vi väljer själva vem vi vill fråga. Jag har uteslutande valt att fråga andra fitt-personer. För mig är det en feministisk handling att lyfta fram andra grymma brudar, för mig är det en del i kampen och jag tänker aldrig någonsin skämmas för det. För mig är det politik, men för mig är det också mitt fria val vad jag skriver på min blogg på min egen fritid.

Det tog inte många veckor förrän vi började få höra att bloggen uteslöt män, att vi inte skrev för en manlig publik och att vi borde tänka mer på manliga läsare när vi skrev inläggen. (Eh, hur gör en det? Relaterat allt till kukar? Ständigt försäkra om att vi inte hatar kukar?) Vi fick också kommentarer om att det var jävligt konstigt att inga män hade blivit intervjuade på bloggen. Då hade vi kanske intervjuat fem personer. Bara fitt-personer. Fem. Det var för provocerande.

Jag tror definitivt på att vi behöver jobba på flera olika fronter, på flera olika nivåer och jag tror att alla behöver inkluderas i arbetet för ett jämlikt samhälle. Om det är något jag tycker att vi bör lyfta på bloggen så är det snarare erfarenheter från personer som inte är cis-personer, från personer som bryter mot funktionalitetsnormer eller från personer utanför vithetsnormen. Just de heterosexuella CIS-männen är sällan en grupp som glöms bort i samhället.

Att bara välja fitt-personer, att välja att osynliggöra kuk-personer och kuk-erfarenheter, att välja att skita i om män känner sig inkluderande eller inte är tydligen fruktansvärt provocerande.

Men jag har bestämt mig.

Jag tänker inte be om ursäkt mer för att den kamp jag bedriver är inriktad på kvinnors rättigheter eller för att jag vill synliggöra kvinnors sexualitet, kroppar och fittor. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag skriver om min fitta i relation till fittan och inte i relation till kukar. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag lyfter fram andra fitt-personer istället för kuk-personer. Jag har inget mans-ansvar att ta.

/Johanna