Att kissa på sig när en har kul

Hej fina Fitt For Fight!

Jag älskar er och att man på eran blogg kan få läsa och ta del av andras bra och dåliga upplevelser vad gäller fittan och det kvinnliga könet, och på så sätt skapa en större öppenhet och kunskap. Därför tänkte jag ta del av en sak som jag själv lidit av sedan så länge jag kan minnas, i hopp om att fler kan få någon slags nytta eller glädje av det.

Det jag lider av är en så kallas ansträngnings-inkontinens, vilket i mitt fall gör sig påmind när jag skrattar. Det vill säga; Jag kissar på mig när jag, enligt min blåsa, har lite för roligt!

Något som jag på senare tid förstått är att det finns olika sorters inkontinensbesvär hos kvinnor (och män! ..fast i en betydligt mindre utsträckning) och att det inte alls är helt ovanligt att folk har väldigt svårt att hålla tätt i olika situationer (tex. under träning, när man hostar, så fort man blir kissnödig etc.). Detta behöver då inte över huvud taget handla om storleken på blåsan utan snarare om ens muskler, om jag förstått det rätt(?). Det är även väldigt vanligt att kvinnor drabbas av detta efter att man fött barn.

Själv har jag lidit av detta hela mitt liv, och mitt första (traumatiska) minne är när jag, 5 år, råkar kissa på mig av skratt på min barnmammas matta och hon i sin tur klagar på att jag ju lärt mig gått på toa vid det laget. Sedan dess har jag hamnat i den ena omständliga och pinsamma situationen efter den andra. Jag har fått lära mig att på ett eller annat sätt handskas med detta och kommit på knep för att så gott det går undvika jobbiga och pinsamma situationer. Till exempel så förbereder jag mig alltid så fort jag tex. ska ut ha kul med vänner, där sannolikheten för skratt och skoj är stor, med att ladda trosan med en binda samt slänga med ett extra gäng i väskan. Att jag råkar ha en väldigt stor blåsa gör saken inte lättare då det på så sätt får plats med väldigt mycket kiss i mig och därmed bidrar till att det, trots bindorna, ofta svämmar över, och jag står där än en gång med en ljummen sjö i byxorna. Allvaret som sköljer över en efter en sådan situation känns ungefär som att någon skulle hälla en hink med iskallt vatten över en, och helt plötsligt var inget alls särskilt kul längre.

Att kissa på sig de gånger som man för en gångs skull är jätte lycklig och glad kan vara något av det mest förnedrande och snopnaste jag upplever i livet. Antiklimax Deluxe, så att säga!

Något som var väldigt lättande för mig var dock när jag kunde läsa på internet och forum om andra som led av samma sak. Självklart skittråkigt att även andra ska behöva pinas med detta, men ja, faktiskt, väldigt befriande för mig att känna att jag inte längre var konstigast/äckligast/omognast/ovanligast/blötast i världen.. utan snarare en i gänget. Något som gjorde mig ännu mer lättad var när jag läste om kvinnor som gjort mer eller mindre okomplicerade operationer för detta som verkat funkat riktigt bra! De annars rekommenderade knipövningarna som skolsköterskan försökt lära mig har aldrig hjälpt nämligen, så känner att vetskapen om denna operationen har fött ett stort hopp inom mig. Jag har nu bokat tid för en utredning hos kvinnokliniken, så förhoppningsvis finns det kanske en lösning på detta problem inte bara för mig utan även för alla de andra som lider av detta och som önskar sig kissfria skrattattacker i framtiden!

Lycka till och tack för mig!

Tack för att du delar med dig till oss. Hoppas att du får hjälp på kvinnokliniken. Skriv gärna sen och berätta hur det gick. /fff

 

6 thoughts on “Att kissa på sig när en har kul

  1. Vilken jäkla bra blogg, som jag har missat fram till nu. det finns så sjukt många bra bloggar där ute, hur ska jag hinna…

  2. FETT att du skriver om detta!!! Jag har lidit av samma blöta omständliga åkomma sedan tidiga tonåren. Själv slussades jag mellan olika läkare som genomförde olika obehagliga test för att se om mina muskler var tokiga eller om blåsan var känslig etc. Ingen förstod dock vad det rörde sig om och alla tyckte att det var väldigt konstigt att det endast hände vid skratt. För precis som du skriver så är det väldigt vanligt att kvinnor har problem med inkontinens vid olika former av ansträngning (hosta, träning, skratt). Men mitt var också bara kopplat till skratt.
    Alltså i tonåren var det verkligen det värsta som kunde hända, kändes det som!!! Hade precis som du hundra bindor och trosor med mig till skolan. Men trots största, prasslande och svettiga nattbindan så läckte det igenom! Funderade om jag skulle inskaffa flera likadana byxor för att inte folk skulle undra varför jag bytt om.. Allt var så sjukt omständigt! Lösningen, efter att skadan var skedd var oftast att knyta en tröja runt midjan. Men folk undrade ju förstås varför en valde att ha så…
    Efter några år av medicinering med olika adhdliknande mediciner (för att de ett tag trodde att det rörde sig om en ”felkoppling” i hjärnan) som medförde depression och andra biverkningar kom jag fram till att vanlig medicin inte var till någon hjälp. Jag gick även på akupunktur och prövade på lite alternativa sätt. Tillslut började jag gå i terapi för detta fysiska problem och efter några år upphörde det nästintill helt.
    Även om det fortfarande händer idag ibland så är det inte alls lika jobbigt och jag har lärt mig att kunna stoppa det (nästan) och det som är viktigast av allt är att jag har lärt mig att prata öppet om det, alltså typ ”varna” folk som jag hänger med att det kan hända och att kunna skratta åt det!
    Jag har mått sjukt dåligt över detta och eftersom det är så ”skamfullt” är det få som tar upp det. Jag har ju känt mig som världens konstigaste människa så verkligen så jälva bra att du skrev om det!!!

    Hälsningar, M.

  3. hejhej!
    asbra att detta skrivs om! jag är 24 nu, och har haft inkontinens(enbart kopplat till skratt) så länge jag kan minnas. historien är väl densamma: total skam, asmånga läkarbesök, bindor/blöjor, knipövningar, ett fruktansvärt gynbesök när jag var 15, utskrattad av läkare, och piller. pillerna använder jag fortfarande, och de hjälper. dock är mina muskler jättestarka, så det hela är troligtvis enbart psykiskt, vilket gör tabletterna till placebo. en dag ska jag sluta med dem och lära mig leva själv.
    det är fortfarande ingen som vet om det här, förutom min familj. hela mitt liv(eller iaf stor del) har handlat om att hantera detta, och hantera det själv. en dag ska jag berätta och veta hur man inte skäms.

    ps: personer med våra issues får gratis bindor av distriktssköterskor. så ni vet!

    kram
    S

  4. Härligt att se att någon skriver om det här oerhört genanta men ack så vanliga problemet. Jag har läst någonstans att 1/3 av alla kvinnor drabbas någon gång under livet av inkontinens. Jag har alltid kissat på mig av och till. För mig har det dock inte med ansträngning eller skratt att göra. Jag blir helt enkelt så enormt kissnödig så plötsligt att jag ibland inte hinner till toaletten.

    Jag vet inte varför men jag har alltid tyckt att det skulle vara mer genant att lämna ett skyddspapper med ”tena” tryckt på sig i papperskorgen än att gå med blöta byxor resten av dagen så bindor och andra skydd har jag aldrig riktigt varit hjälpt av. Har genomgått en mängd utredningar och kissat efter scheman, ätit tabletter, gjort ultraljud på urinblåsan och det enda tips jag har fått har varit att använda någon form av läckage-skydd. Så jag hade nästan gett upp tills jag var på återbesök ang. min p-ring hos barnmorskan på min VC och passade på att nämna mitt problem. Och för första gången någonsin tar någon det här på allvar! Jag är så glad! VC har tagit prover, jag har träffat en läkare som lovade mig en remiss till gyn. Jag kan nästan inte vänta. Skulle vilja komma dit genast!🙂

    Är det förresten någon som vet om det finns något forum eller nån form av stödgrupp online? Känner att det finns så mycket att prata ut om kring det här! Hur man kankat sig igenom vardagen genom att låta bli att sitta på vadderade stolar, hur man undrat om någon annan känt hur man stinker, hur illa man blivit bemött av skolsköterskor och övrig läkarvård, hur man fixar en one-nighter efter en liten ”olycka” på festen.. Det finns så mycket att säga men ingen riktig plattform.

  5. Hej! Det var jätteskönt att läsa att jag inte är så ensam om det här som jag trott. Har alltid haft svårt att inte kissa på mig, det har gått i perioder och ibland varit nästan dagligen. Bindor, trosskydd och försöka torka bort mörka fläckar på ljusa tyger är the story of my life och jag har aldrig kunnat berätta det här för någon, förutom för en gynekolog som rådde mig att INTE gå på toaletten så ofta utan försöka hålla mig för att ”öva” blåsan. Och dricka tranbärsjuice…
    Jag har jättebra sätesmuskler, och ett fantastiskt sexliv, så jag förstår inte riktigt vilka muskler det är man ska öva upp för att kunna hålla sig längre? Kan ni andra ge tips på vilken typ av vård ni fått mer exakt, är det någon här som testat operation?

  6. Jag började gråta när jag läste kommentarerna. Under alla år jag har googlat på mitt problem har jag aldrig hittat någon som haft det som jag. Det står bara om barn, äldre, sexuella sammanhang eller kvinnor efter förlossningar. Aldrig om tonåringar, det ska helt enkelt inte vara så. Ligger än idag vaken på natten och tänker på pinsamma händelser som hänt och som jag önskar jag kunde ändra. När jag gick i femman råkade jag kissa på mig mitt framför en kompis, och fick reda på i år att hon har berättat det för en vän på sitt gymnasium. Jag kan bara undra, hur fan kom det på tal? Jag som inte tänkt på det på flera år, och hon går tydligen FORTFARANDE och berättar det. (Jag är 19 idag). Om hon berättar det för någon som inte har något med mig att göra, hur många av våra gemensamma vänner har hon berättat det för? Många antagligen, och det gör mig så förbannad. Detta problem har skapat så OTROLIGT mycket ångest i mitt liv, och jag har gjort allt i min makt för att dölja det. Och att en (före detta) nära vän inte har respekt nog att förstå det gör mig väldigt ledsen, jag tänker konfrontera henne. För nu mår jag bättre, det händer väldigt sällan nu och jag ser det på ett mognare sätt, jag vågar ifrågasätta henne nu, när vi inte längre har något med varandra att göra. Men jag har lidit av att inte kunna hålla mig när jag skrattar i 19 år, och det är ännu inte helt bra. Som ni skriver har det varit som att bli berövad på sina lyckligaste stunder. Att inte kunna ha riktigt roligt utan att behöva smyga till toaletten och frenetiskt försöka gnugga bort en mörk fläck, ofta gråtandes. Att i stället för att bara kunna leva ut sina yngre år, behöva ha en tjock binda varje dag, innan man ens fått mens. Alltid behöva ha längre tröjor för att dölja ifall. Hitta på att jag har ett ryggfel för mina kompisar, fast mitt besök hos doktorn en gång i månaden egentligen är på grund av inkontinens. Oro, oro, gnugga, och gnugga. Och framför allt, ALDRIG kunna prata om det förutom med mamma. Det har helt enkelt tagit massa energi, så länge jag kan minnas. Detta blev långt. Men det är trots allt första gången jag pratar (skriver) om det förutom med doktor eller mamma. Det är så enormt tabubelagt och det har varit så jävla fittäckelkukjobbigt! Att bara veta att jag inte är ensam, har berört så mycket att jag totalgrinar. Tack<3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s