Ett viskande mensminne.

Hej!

Med risk för att bli tjatig… men jag kommer återigen nämna  Liv Strömqvists program ”Sommar” i P1 från den 24 juni. Om ni har missat det så rekommenderar jag er varmt att lyssna, hon är grym den där Liv.

I Livs ”Sommar” handlar det om mens. Liv pratar också om att mens är förknippad med skam och det är nog många med mig som håller med. När jag lyssnade på programmet väcktes många tankar och jag tvingades se tillbaka på min egen historia om mens. Då jag första gången fick den, hur många olika mensskydd jag har provat mig igenom innan ja hittade något som fungerade, stressen när den uteblivit eller när den kommit helt oväntat, om känslan och oron kring mensen var och även är. Det var en viktig men samtidigt sorglig tillbakablick.

Mens har i min barn-ungdom varit övervägande pinsamt och skämmigt ämne. Det är lite äckligt, smutsigt och ska liksom inte visas upp och därför har jag smusslat med alla bevis som kunnat avslöja mig, som att gömma undan mensskyddet som ska med in på toan tex så att ingen annan ser. Som Liv lyfte fram kan den pinsamma känslan bero på hur historien har beskrivit mens, men det är trist att det fortfarande hänger med…

Att jag inte velat visa upp mitt mensande när jag var yngre kan nog berott på (förutom pinsamhetskänslan) att jag ville undkomma ”Har du mens eller”-påhoppen. Det kan en råka få utstå då någon tycker personen är på dåligt humör eller för den delen bara sätter ner foten och kanske ställer krav eller med full rimlighet är förbannad. Påhoppet är förödande för den som får det riktat mot sig, mitt yngre jag hade skämts ihjäl och det är inte något annat än en taskig och effektiv härskarteknik.

Ett minne som har fastnat i mig och som ”slog spiken i kistan” om att vi inte ska prata om mens öppet, var en sommar då jag och släkt var samlade hos mormor och morfar. Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var men det kan vara innan jag själv hade fått mens.  Min äldre kusin hade tydligen mens under besöket hos mormor och mådde dåligt så hon låg å vilade. Mormor vände sig mot mig, min mamma och moster och sa ”Ja stackarn, hon har ju mens”. Ordet MENS viskade hon ut och jag kommer ihåg hur konstigt jag tyckte det var. Gjorde hon det för att inte skämma ut min kusin eller kanske snarare för att inte delge de manliga familjemedlemmarna detta faktum, där de satt i andra delen av köket? Varför var det så farligt?! Va fan, halva vår släkt är bestående av mensande varelser vilket borde vara något självklart att tala om. Nej hysch hysch för mens!

När jag som ny på min nuvarande arbetsplats många år efter mensviskandet mötte jag den totala motsattsen.  Min kollega skrek rakt ut i lunchrummet att hon hade en sån hemsk mensvärk! Nej tyst, tänkte jag folk kan ju höra dig! Jag nästan rodnande åt hennes öppna sätt. Men en annan känsla infann sig också snabbt, att shit va det var befriande! Befriande att slippa den där skamkänslan, inför mig och andra. Varför ska det inte kunna talas om? Vafan, jag blöder, jag har as ont vissa dagar, jag proppar i mig värktabletter, jag tycker sjukt synd om mig själv, jag tror att jag ska gå av på mitten, jag oroar mig rätt mycket att jag ska bloda ner mig, jag vill bara käka choklad och ligga i en soffa med varma filtar och värmedynor. Det är min verklighet då jag har mens och fler med mig blir mer eller mindre påverkade av sin menstruation.

Jag ställer mig också kritisk till skolan som (många gånger brister i ett mer nyanserat sätt att se på kropp, biologi, sex, lust osv.) iallafall då jag fick lära mig om mens att bah ”ja det kan göra ont” och det är naturligt. Ok! Va bra. Och visst kan och gör det ont. MEN huuuuur ont ska det behöva göra och hur mycket smärta eller hur mycket mens ska ses som ”normalt”? Det är tyvärr allt för många som har så mycket problem att det inte kan ses om okej. Verkligen inte, men när det är en rådande uppfattning om att det gör ont, att det är normalt, kan det vara svårt som egen individ att veta när den smärtan eller upplevelsen inte är ok.

Jag tycker att om smärtan vid mens påverkar det dagliga livet är det något att söka hjälp för. För vem vet, det kan finnas hjälp och smärtlindring att få och det kan vara något som inte är som det ska.  Endometrios är en sjukdom vilket gör att en har väldigt ont, blöder mycket vid menstruation och vad jag förstår är det få som vet att de har den. Vid menstruation är det livmoderslemhinna som stöts ut men det händer också att man normalt blöder ut i buken via äggledarna och äggstockarna men vid endometrios kan dock inte all livmoderslemhinna som hamnat i buken tas bort av immunförsvaret utan finns kvar och skapar kronisk inflammation i buken och bildar cystor. Genom att bagatellisera kvinnors smärta/upplevelse vid mens, är det svårare att ta sin egen upplevelse på allvar. Därför tror jag i alla fall att det är viktigt att prata om mens. Att jämföra erfarenhet och upplevelse också för att se om min egen upplevelse är vanlig eller om det verkligen ska behöva göra så ont eller blöda så mycket/ofta/lite som det kanske gör. Självklart är alla kroppar olika och ens menscykel lika så. Själv har jag tillexempel en menscykel på 40 dagar och inte 28…

Ja summan av kardemumman, snacka mens! Så slipper vi massa myter, fördomar och okunskap.

Mensörhänge! Garanterat en snackis vid fikabordet.

Mensörhänge! Garanterat en snackis vid fikabordet.

Och du som nu känner att du vill börjar snacka mens för att normalisera menspratandet, kan ju ta att börjar redan denna dag. Varför inte runt fikabordet eller under lunchrasten på jobbet? Vill du ha en bra ingång på samtalet kan du alltid visa upp bilden på dessa menstampong-örhängen. Det blir  garanterat en snackis. De är skapta av Josefin Persdotter, en menstruell kreatör!

Mensa lugnt.

Annonser

6 thoughts on “Ett viskande mensminne.

  1. Åhhh vilka fina mensörhängen, såna måste jag kirra och ha på jobbet sen när jag har mens, hahah lövli..!!
    Jag har tänkt skriva ett fitt-inspirerat inlägg på min blogg snart, bara för jag blivit så inspirerad av den här bloggen. 🙂

  2. Visst är det märkligt att det ska vara skämmigt att ha mens. Själv befinner jag mej i den period i livet där mensen försvinner: klimakteriet. Och det är nog ännu skämmigare! Mycket märkligt att man förväntas skämmas över värmevallningar etc.
    Tack för en härlig blogg!

    • Hej Yvonne! Ja, visst är det tragiskt att något som är så oundvikligt och naturligt som mens och klimakteriet ska vara så förbaskat svårt att tala om eller snarare kanske laddat med skam. Kan det ev. också bero på att dem båda görs till individuella ”problem” och därför hålls borta från det offentliga rummet?

  3. Haha, ja det skulle ju vara jätteroligt att alltid ha örhängena när en har mens, ungefär fem dagar i veckan. Så att det blir ännu mer konkret menspåminnande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s