Den där jävla rädslan

Det har blivit höst. Med hösten kommer mörkret tidigare och med mörkret kommer de tomma gatorna i mitt kvarter på kvällarna. Jag har börjat träna igen på kvällar och slutar ofta sent. Det gör att jag flera gånger i veckan går ensam hem ifrån bussen med träningsväskor och en känsla av att jag är rädd fast jag inte borde. En känsla jag är så förbannat trött på. Jag vill inte låta den hindra mig, ändå tar jag upp telefonen så fort jag blir ensam i mörkret och ringer någon. Jag har ett hjärta som börjar slå hårdare och en krypande känsla i kroppen av att vara på helspänn.

Så jag gör det gamla vanliga, jag börjar argumentera med mig själv. Det finns inget att vara rädd för. Överfallsvåldtäkter är så sjukt mycket ovanligare än att utsättas för sexuellt våld inomhus av någon jag känner. Den fula gubben i busken är bara en skröna. Han sitter inte där. Han kommer inte att hoppa på dig. Jag räknar procentsatser och bestämmer mig för att absolut inte vara rädd. Det hjälper lite. Jag går ju ensam ute i mörkret istället för att låta bli. Men det räcker inte. Jag påverkas ändå så mycket av det. Det begränsar inte min rörlighet fysiskt men det begränsar mig för det klär mig i en rädsla jag inte vill bo i. Det är resultatet av att jag så länge jag kan minnas har blivit varnad för att göra en massa olika saker. Allt för att inte bli utsatt för V-ordet. Våldtäkten. Jag har blivit utsatt för ett våldtäktsförsök, som skedde inomhus och av en bekant person. Det är ändå inte i de situationerna som min rädsla får frispel. Det är när jag går ute själv i mörkret.

Jag vet inte hur jag ska bli av med den här jävla rädslan. Jag har bestämt mig för att inte låta mig hindras. Jag har jobbat upp strategier i att välja väg, att försöka tänka på andra saker, att ringa någon eller att ta taxi när det kniper. Men jag är ändå rädd. Gatorna är inte mina. Hotet om det sexuella våldet har ätit upp mina gator, mina rörelser. Det har tvingat mig att tänka ut strategier för att våga röra mig ute. Det är galet. Jag blir arg.

Jag vet inte vad jag vill med det här blogginlägget. Jag vill ventilera. Jag vill uttala det. Jag vill få ny glöd att ta tillbaka natten. Jag vill känna mig fri att röra mig som jag vill.

One thought on “Den där jävla rädslan

  1. Jag förstår dig. Känner likadant när jag är ute ensam i mörkret på kvällarna.

    Går en främmande man bakom mig blir jag rädd. Jag visar det inte, men kroppen är i givakt – redo att fly. Pulsen ökar och jag reagerar på minsta läte som tyder på att personen kommer närmre. Oftast ringer jag min man och säger var jag är, han hör på min röst när det är någon främmande man är i närheten så jag behöver aldrig förklara. Ibland tar jag fram nycklarna och placerar dem i handen så att jag kan använda dem som ett vapen. Ibland har jag haft en penna gömd i handen. En tjej berättade att hon brukar ha en tegelsten i väskan…

    Jag har tränat thaiboxning och går, när jag känner mig hotad, igenom hur jag ska slå våldtäktsmannen för att skapa avstånd och sedan springa allt jag har. Går jag med flipflops funderar jag på hur jag snabbt ska få av mig dem och sedan springa barfota.

    Hur sjukt är det inte att en går och planerar försvarsstrategier så fort en går ensam ute då det är mörkt – hur en ska rispa, hugga, sparka och slå den potentielle våldtäktsmannen som går där bakom en?!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s