Våtmarker

VÅTMARKER affisch.indd

2008 kom Charlotte Roches roman Våtmarker ut på tyska och året efter kom den svenska översättningen. Idag har SF premiär av filmen som baseras på boken, men redan under Göteborgs filmfestival i februari var det smygpremiär, och vi var där!

Filmen handlar om Helen, 18 år, som utforskar och lever ut sin sexualitet, både själv och med andra. Hon onanerar, tar sexuella initiativ och undersöker hur mycket smuts fittan tål utan att bli sjuk. Under sin intimrakning råkar hon skada en av sina hemorrojder och hamnar på sjukhus.

Som det går att se redan på filmaffischen är det meningen att tittaren ska tycka att Helen är konstig, ”hon är inte som andra tjejer…” ”Årets snackis i Europa” antyder sensationslystet att Helen är helt extrem. Hennes intresse för fittan och sex ska inte ses som friskt, utan det måste förklaras, och detta blir den röda tråden genom filmen. Detta har också Rebecka Bülow reagerat på i Feministiskt Perspektiv. Men i ett samhälle där kvinnors sexdrift och sexuella önskemål fortfarande är förtryckta, där sexuella initiativ förväntas komma enbart från män, och där fittans naturliga lukt och färg ska tvättas och blekas bort tills en får svamp, är Helens inställning den mest hälsosamma jag har sett på länge. På många sätt är hon inspirerande, inte äcklig. Förhoppningsvis funderar tittaren själv över de teman som filmen tar upp, vad som är friskt och vad som är sjukt.

Boken Våtmarker blev hyllad av många feminister, men jag tror inte att filmen kommer ses som lika progressiv. När regissören David Wnendt presenterade den i Göteborg förväntade jag mig en koppling till bokens budskap och de feministiska tolkningarna av den, men fick besviket nöja mig med ett lojt tack för att han blivit inbjuden till festivalen.  Jag vet inte om det säger något om Wnendts åsikter, men jag tyckte att han missade en bra chans att förklara hur han tänkt med filmen. Nu gav han istället intrycket av att han inte tänkt så mycket alls kring de frågorna.

Filmen handlar om Helen och hennes liv, men ändå har Wnendt valt att ha med en lång utdragen scen med fyra kukar i närbild, som är helt onödig för att föra historien framåt. När filmen är slut konstaterar jag att noll närbilder på fittor visats, vilket för mig är en helt orimlig balans. (Det kan vara så att jag minns fel, efter kukchocken. Rätta mig gärna när ni har sett filmen!)

Vad är då nytt med den här filmen? Är den sevärd? När jag själv tumlade ut ur biosalongen kände jag mig omskakad. Jag hade skrattat och jag hade ett huvud sprängfyllt av tankar. Och det är väl ett betyg som gör en film sevärd i alla fall. Jag älskade att se en kvinna som bejakar sin sexualitet och pratar om sin fitta på bioduken. Att det sedan förklarades som sjukt var ju väldigt synd, men den biten försöker jag glömma bort.

Slutligen en tanke om filmens titel. Den tyska originaltiteln är ”Feuchtgebiete” och jag vet inte alls hur den förhåller sig till tyska könsord. Men på svenska ligger ju ”Våtmarker” väldigt nära ”våt ängsmark”, som påstås vara det språkliga ursprunget för ordet ”fitta”. Det är troligen en myt. Mer om detta i kommande inlägg på en blogg nära dig!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s