Jag var en expert.

Vi har fått ett mail, ett väldigt starkt och berörande mail som vi tackar otroligt mycket för och som vi rekommenderar ALLA att läsa, -tack för att du delade med dig av din historia!

Jag hade, när jag var yngre, en ganska märklig relation till min fitta. Det hade nog de flesta, men min orsak var, såvitt jag kan förstå, lite annorlunda. Jag gillar inte att det är annorlunda. Jag gillar inte det stora hyschhyschet kring det, så nu vill jag prata om det. Anonymt, men ändå. Jag vill se vad som händer. Jag vill se hur det känns. Jag är 25 år. Det talas om kvinnosjukdomar. Att ingen gör något åt dem, vet något om dem, nämner dem vid namn.

När jag var ca 7 år, började jag att kissa på mig varje gång jag skrattade. Det hela handlade alltså inte om att jag inte kommit ur blöjan ordentligt – jag var, enligt min mor, torr i flera år. Men sen kom det. Med besked.

Jag minns inte när det hände första gången, men jag minns att jag snabbt blev väldigt bra på att ljuga. För mina vänner, för mina föräldrar, för mina syskon, för mina lärare. Om jag kissade på en tygstol, sa jag att jag spillt vatten. Om jag, på ett kalas, kissade i en soffa, väntade jag tills alla hade gått för att sedan vända på dynan.

Jag lärde mig att aldrig någonsin ha klänning på mig. Det var viktigt att ha på sig byxor som fångar upp det blöta. Det var viktigt att byxorna var i ett material som kunde fånga upp det blöta. Jag lärde mig att gömma mina nerkissade kläder längst ner i tvättkorgen, för att minska min mors misstanke, och jag lärde mig att ta hennes eller min systers bindor, för att på så sätt minska det blöta i trosan. Jag lärde mig att vara rädd varje gång jag skulle bada i havet eller i simbassängen i staden jag bodde. Trots badkläder, var jag ju naken. Jag lärde mig att gömma bindor, att veta min gränser, och jag lärde mig att ständigt och jämt ha en långarmad tröja med mig, som kunde knytas runt min mage. Även om det var 30 grader varm, så var jag flickan med tröjan med sig. ”Om det skulle bli kallt”.

Jag var en expert. Ibland kunde jag tänka på hur duktig jag var. Ingen fick någonsin veta vem jag var egentligen. Så bra var jag. Ingen vet om detta. Jag kunde åka på konfirmationsläger i fem dagar, kissa ner mig hela tiden, men ingen visste. Jag var fruktansvärt bra på min sak.

För att förtydliga så kissade inte jag några droppar. Jag kissade pölar. En jeansrumpa bestående av en stor, mörk fläck. Det blöta som skavde mot låren när man gick, och efter någon timme började svida. Lukta.

Jag minns en sommar, det var nog i trean eller fyran. Min bror hade gjort en slags lådbil som han drog runt mig i, och jag älskade det. Han hade lagt en av dynorna till utemöblerna i botten. Jag skrattade och njöt, tills att kisset kom. Han körde in mig i garaget, det var hans tur att bli skjutsad, och jag vägrade resa mig upp. Dynan var smutsig, för alltid.

Tidigare hade min mamma sagt att om jag läcker en gång till, så åker vi till doktorn. Jag gömde mig i garaget, för jag ville inte till någon doktor. Men mamma kom dit, och en tid senare kom vi till doktorn i alla fall. Jag minns inte vilket besök som var det första, men jag minns att jag har gått på flera som har tett sig likadant – jag gör ett kissprov hemma genom att min mamma håller en plastmugg mellan mina ben när jag sitter på dass. Provet lämnas i receptionen. Sen pratar vi och de klämmer lite på min mage, samt gör ultraljud. Kall gegga mot magens hud. Sen lär de mig att göra knipövningar, samt informerar mig om hur många gånger per dag som jag bör göra sådana. De säger också att det här är vanligt bland kvinnor, och att man ofta får besvär med inkontinens när man har fött barn.

Detta var, under hela min uppväxt, väldigt vanlig information – att det kan bli såhär när man har fött barn, och att man helt enkelt måste träna upp musklerna igen. Det är så kallad ansträngningsinkontinens, och kisset kommer därmed när man antränger bäckenbotten – nyser, hostar, springer, skrattar. För mig kom det enbart när jag skrattade, men det var det ingen som brydde sig om. Och jag hade inte fött något barn.

Jag började bli väldigt arg och bitter, och känna att kvinnor som fött barn får skylla sig själva. De får stå sitt kast. Jag gick i grundskolan och förtjänade inte detta. Jag hade inte gjort något fel.

I femman eller sexan fick jag åka till distriktssköterskan. Hon skulle ge mig inkontinensskydd. Det positiva med det är att det är gratis, samt att det kan rädda en från den totala katastrof som det är att kissa ner sig vid den åldern. Det negativa med det är att det är en förödmjukelse att tvingas bära. Jag skickades hem med små bindor, stora bindor, blöjor, samt blöjor som gick ovanför min navel, till min ländrygg, och gick att tvätta för att sedan användas igen och igen. De var till för vuxna kroppar med dementa sinnen.

När andra tjejer började högstadiet, så började de sminka sig. Själv började jag använda inkontinensskydd. Varje dag var ett mission att dölja dem så väl som möjligt. Högstadiets tajta jeans gjorde det omöjligt att dölja konturerna av bindor i mina framfickor. Om någon frågade vad det var, så sprang jag därifrån efter att jag påstått att jag glömt något viktigt i mitt skåp.

Det hela fortsatte. Jag undvek vänner och fester. Oavsett hur gärna jag ville gå, så visste jag att det bara skulle bli fel, även inom min närmsta familj – platsen där man förväntas vara trygg. Att jag skulle behöva ljuga, och att jag skulle behöva gömma mina använda bindor i min jackficka, för det var alldeles för riskabelt att kasta den i en sopkorg.

Jag var ofta yr, för jag lärde mig att inte dricka. Inte ens vatten. Jag fick papper samt mätinstrument i plast med mig hem, för att med dem mäta exakt hur mycket jag drack varje dag, och när, samt hur mycket jag kissade ut. Det är svårt att genomföra en sådan undersökning när man går i skolan, men det fick gå.

Våren innan gymnasiet blev jag remitterad till gyn. Jag förväntade mig ännu en människa med klämmande händer runt min mage, men fick betydligt mer. Jag hade varit hemma från skolan i nästan ett halvår på grund av depression. Besöket till gyn var en utflykt från vårt hus på landet, dess tomhet och fält(som skyddade mig). Sjuksköterskan visade mig och mamma hur alla instrumenten ser ut. Stolen. Ultraljudskuken. Spekulum. Allt det stora i metall och plast.

Hon frågade mig om jag ville gå på toa innan undersökningen, och jag sa ja. Så fort jag låst dörren bakom mig, började jag gråta. Jag ville bara slippa, jag ville bara bort.

När jag varit där länge nog, knackade min mamma på dörren, och vi gick till doktorn. Doktorn, som var en man i 50-60årsåldern, bad mig att klä av mig på underkroppen. På TV har man alltid ett slags nattlinne på sig, men i verkligheten är man naken.

Jag hade fått lära mig att inte prata med främmande män, och nu visade jag fittan för en. Tårarna brände, och när han försökte trä in metallen i mig, grät jag som ett barn. Jag var ett barn.

Sjuksköterskan höll min vänstra hand och sa hur jag skulle andas, och min mamma höll min högra och försökte få mig att lugna mig. Gubben pressade in i mig, och jag sa stopp. Vi pausade, han försökte igen, och jag grät och sa stopp. Jag mådde illa, det gjorde så ont. Vi fortsatte, och han sa att om jag inte gör det nu, så kommer det bli ännu värre nästa gång jag försöker.

Jag vet inte om han fick reda på det han skulle av undersökningen, men jag vet att jag var skärrad. Nu är jag arg.

Doktorn visade sig veta vad jag behövde – piller. Han gav mig ett häfte som jag skulle läsa tills vårt nästa möte. Häftet innehöll information om preparatet – hur det är bra för kvinnor som fött barn och behöver stärka bäckenbottenmuskulaturen, samt om de samtliga biverkningarna, såsom självmordstankar och att man inte ska nyttja det vid en ålder yngre än 18. Jag var 16.

Jag ville inte ha pillret, men det fanns inget annat att göra. Så jag började. Jag mådde fruktansvärt i början, men vande mig. Sedan fick jag veta att medicinen även används mot depression, och det är vad jag numera använder det till. En annan gynekolog har förklarat för mig att det inte är något fel på min bäckenbotten, den är bättre än de flestas. Men medicinen tar ändå bort inkontinensen. Kanske är det placebo.

Jag vet inte vad problemet beror på. Jag vet inte om läkare någonsin kommer att uppmärksamma det bland barn och unga. Jag vet inte om jag någonsin kommer känna mig säker i en penetrationssituation. Jag vet att jag inte kan hitta någon information på nätet om inkontinens bland unga som inte fött barn, och jag vet att jag är trött på det. Rädd för att det kanske sitter någon liten människa och är rädd och ensam. Rädd för att umgås, rädd för att bada, rädd för att ha roligt. Vars bästa vän är en tröja runt magen. Jag vill bara säga hej till den personen. Säga: du är inte ensam. Och du är så himla bra.

Vi måste prata om fittan! Massor! Tills alla dess funktioner, variationer, fantastiska och jobbiga sidor blir kända, tills ingenting är tabu eller stigmatiserande!! Tack igen för att du delade med dig!

Vi kan också passa på att tipsa om Sarah Silvermans självbiografi, The bedwetter, mycket bra och berörande läsning.

/FFF

2 thoughts on “Jag var en expert.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s