Fittan och skammen

Detta blogginlägg försvann ur flödet för ett tag sedan (av någon konstig anledning!) och publiceras därför igen. Förklarar varför någon kanske känner igen det.

Läser det här blogginlägget om urininkontinens efter förlossning och känner gråten i halsen. Jag har inte fött barn och har kanske inga planer på det heller, men när jag var mellan 16-17 år gammal hade jag sammanlagt 13 antibiotikabehandlade urinvägsinfektioner och då borträknat alla de jag härdade ut (med mer eller mindre lyckade resultat). Det finns mycket igenkänning trots att de medicinska orsakerna skiljer sig.

Det är så fruktansvärt smärtsamt att minnas hur ont jag hade varje gång jag kissade de åren, även när jag var symptomfri hade jag ont. Det kan mycket väl ha varit betingat, att jag spände mig så och förväntade mig smärta och därmed fick smärta. Och i flera år efteråt stålsatte jag mig varje gång jag var tvungen att gå på toaletten, livrädd inför att känna den karaktäristiska lukten av bakterier från urinen, inför att känna taggtråd dras genom urinröret och inför att se toaletten färgas röd av blod. Än idag, sju år senare, hugger det till av rädsla varje gång jag känner en antydan av att det skulle svida. Det är så klart väldigt problematiskt att hata och vara rädd för att kissa eftersom det är en aktivitet en måste göra ett x antal gånger per dag.

Men förutom att det gjorde så ont, stal mycket av min energi och fyllde min vardag av oro så tänker jag idag allra mest på skammen jag kände. Skam skam skam. Skam från första gången jag kissade blod och det högg till i magen och ordet ”KLAMYDIA” ekade i huvudet. Det tog en vecka innan jag vågade berätta för min mamma, jag trodde ju jag hade skaffat mig en könssjukdom. Skammen och förnedringen över att vandra runt på ett sjukhus bärande på mitt egna kiss i en kopp utan att veta var jag skulle göra av det eller vem jag kunde fråga. Skammen över att sluta vilja ha sex på grund av rädsla för komplikationer, skammen över att vilja fortsätta ha sex. Skammen över att träffa läkare efter läkare som antyder att mina vårdslösa sexuella praktiker skulle vara orsaken till problemet. Skammen över att sitta i en biosalong med alldeles för mycket air condition och känna hur fittan brinner men inte våga resa sig upp och gå trots att filmen nyss börjat. Skammen över att inte våga berätta för sin pappa eftersom det är min fitta det tydligen är fel på.  Skammen över att inte kunna berätta för någon exakt hur mycket jag skämdes och skam över att känna skam.

Idag blir jag så fruktansvärt arg å mitt 16-åriga jags vägnar när jag undrar varför i helvete ingen någonsin kunde ha informerat om diverse fittbesvär och kanske sagt ”det är inte ditt fel och det här du går igenom är inte ok”. Den 13:e läkaren sa så och efter att ha fått 100 tabletter med antibiotika utskrivet för att ta snabbt vid behov har jag aldrig fått en urinvägsinfektion igen.

Jag tänker på alla fittbärande människor där ute som oavsett ålder går igenom liknande saker i sina liv och jag tänker att det måste hända något. I vården och i samhället. Det kanske är mest önsketänkande, men jag tycker mig se att det händer saker nu? Det pratas om förlossningskomplikationer, endometrios och vestibulit och jag känner lite hopp. Lite hopp som ger ork till att fortsätta vilja prata om fittan. För under tiden kan vi bara fortsätta att prata om vi någon gång ska kunna lägga den där jävla skammen på hyllan.

One thought on “Fittan och skammen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s