Fittans tidslinje -Del 1

Jag kom för första gången till insikt om att jag hade en fitta någon gång runt trettonårsåldern. Innan dess hade det inte varit tillåtet att ens säga ordet. Fitta.

Varför trettonårsåldern? Jo, fittbärarna runt omkring mig började få mens. Blöda. Från fittan. Jag hade inte fått mens men fick höra att en kunde fråga sin mamma när hen fått mens, och på så sätt få ett hum om när en själv skulle få mens, första gången. Jag frågade mamma och sedan var det bara att vänta, och vänta. ”Alla” fick mens. Jag skulle enligt egen forskning fått mens nu och eftersom det var något alla flickor runt omkring mig hade nu, så var det något som var eftertraktat. Jag hade problem, med maten. Eller patriarkatet. Beror på hur en ser det eller vilken kunskap personen som förklarar det har. Jag ljög mycket då. För min mamma och pappa om att jag hade ätit i skolan och för skolsystern som observerade mig i skolmatsalen om att jag hade ätit hemma. Att jag var mätt. Min mage och kropp skrek. Det enda ord jag kan använda, SKREK! Jag hör idag människor (oftast kukbärare) tala om att ”vi som bor i Sverige” inte vet hur det är att gå hungriga. Jag undrar ofta hur en kan ta sig friheten att TRO det. För JAG, jag vet hur det är att vara hungrig. Så att magen skriker. Och jag VET, att personer idag, runt omkring mig också vet. De kämpar, varje dag, med att inte äta. Gå emot livet. Gå emot vad som är livsnödvändigt. Och vad som är det bästa, njutningen i att äta.

När jag väl var trött på att sova hela tiden och inte hade någon energi kvar till att plugga/vara duktig flicka/skolan och jag var sjuk konstant, började jag äta igen. Sakta men säkert. Och mensen kom. Jag hade längtat! Trodde att nu skulle mensen och fittan stå i fokus. Jag hade fel. När jag fick mens pratade jag med mina fittbärande vänner och alla använde tampong. Så jag använde också tampong. Uttorkande. Idag vet jag att tamponger ofta består av viskos eller rayon. Rayon är ofta klorblekt och användningen av klor resulterar i att hälsoskadliga och långlivade dioxiner släpps ut i miljön. Dioxiner lagras i kroppen där ämnena har misstänkt allvarliga och skadliga effekter. USFDA har publicerat en undersökning som visar att sju kända tampongmärken innehåller mätbara halter av dioxiner. I en annan studie, från Women’s Voices For The Earth kunde andra ämnen, till exempel rester från bekämpningsmedel och parfymkemikalier konstateras. I Sverige finns det ingen kontroll av halter kemikalier i tamponger, vilket säger allt. Allt om vad som prioriteras.

När killarna i skolan fått reda på att vi tjejer fått mens började det användas som ett skällsord. Varje gång en fittbärare sa vad hen tyckte, sa ifrån, var arg etcetera, då fick hen höra ”Har du mens eller?”. Som flicka förväntades du alltså inte säga ifrån, något måste vara fel, alltså, biologiskt. ”AAAAHAA du har meeeeens”. Det blev alltid förklaringen. Till allt. Alla idéer jag och mina systrar hade. Alla problem jag och mina systrar hade. Vi hade mens. Hela tiden uppenbarligen. Och om vi inte hade, så skulle vi säkert få. Logiskt. Verkligen. Det finns en biologisk förklaring.

Det var alltså inte det positiva med mensen och fittan som stod i fokus. Det enda gång mensen nämndes var om en sa ifrån, mens var ett förolämpande ord och tydligen inte alls något grymt och härligt, som jag hade hoppats på att det var. Annars pratade vi inte om mensen. Vi gömde den. Vi gömde mensen genom att inte vara med på gympan eller i simhallen när vi hade mens. Vi gömde mensen genom att undvika aktiviteter och genom att vara hemma. Vi gömde den genom våra klädval; inte kjol, inte vitt, inte sexigt och så vidare och så vidare. Läs gärna mer om menstabu här: http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2488931-mens-tabun-i-vagen-for-undervisning

Vi träffade absolut inte killar när vi hade mens. Tänk om det läcker igenom och tänk om det kommer mens på hens säng. Hen får ju inte veta att jag har mens. Det var något pinsamt. Och om hen vet att jag har mens är det som en förklaring till allt. En förklaring till att jag är mig själv. Och att jag är arg. För att jag har mens. Och tänk om hen vill ha sex. Ingen bra idé fick jag höra. Hen kanske vill först, sen har ni sex och sen ändrar hen sig. Och gör slut. Det ville vi ju inte skulle hända. Tog slut på grund av menssex. Nej tack.

Hur tänkte ni läsare innan och efter ni fick mens första gången? Fick ni mer (vettig!?) information?

Nu lite pepp! Här kommer en mysig fittbild från när jag och min vän marmorerade. Hen lyckades få till en våt fitta. fitta

http://www.womensvoices.org/issues/reports/chem-fatale/
http://www.slv.se/sv/grupp1/Risker-med-mat/Kemiska-amnen/Dioxiner-och-PCB/
http://www.naturskyddsforeningen.se/sveriges-natur/2007-4/miljovanligare-mensskydd
http://menskoppen.se/om/10-argument-for-menskoppen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s