Den ”naturliga” fittan – begränsningar & möjligheter kring kvinnors orgasm

Jag minns, säkert precis som många andra,  sexualutbildningen i skolan. Eller ska jag säga minns inte, då man snarare förträngt tyska mattekunskapslärarens obekväma och knapphändiga lektioner om livets kanske mest dominerande aspekter, sex och relationer. Kunskap om kroppen, sex och känslor sökte man på annat håll, men vad jag mest reflekterar över idag är hur ”kunskapen” och inställningen till kvinnlig sexuell njutning har förändrats och en upplysning kring klitoris verkligen etablerats. Under min uppväxt, som egentligen inte är länge sedan, blev man lärd att de flesta kvinnor inte kan få orgasm och att onanera (läs kvinnlig onani) var inget man gjorde. Potentialen som klitoris står för, orgasmen, fanns där men verkade då vara av lite intresse. Till skillnad från idag, där diskursen har vänt och fler kvinnor är medvetna om klitoris, organets potential och funktion samt dess sociala betydelse.

I Kambodja vet kvinnorna inte vad klitoris är, i ett land där kvinnan ska låtsas sova när hon har sex med sin man finns det inte så stora utrymmen att utforska sin lust (onani är inte ens på tal om). Under mitt arbete där, när jag talade om orgasm så var det ömsom frågande blickar och ömsom generande. Detta kan ses som ett ypperligt exempel på hur kroppen, sjukdom och kroppsliga (”naturliga”) reaktioner såsom orgasm blir socialt och kulturellt konstruerade, i denna mening begränsade eller förespråkande? För att tala ur egen erfarenhet så var inte jag medveten om min kropps fulla potential förrän klitoris blev erkänt och den kvinnliga orgasmen sattes på agendan. Innan, gjorde nog jag precis som de kambodjanska kvinnorna – inget alls – för samhället intalade mig att det förmodligen inte fanns någon orgasm att hämta där… i de ”nedre regionerna”.

En fight för fittan är därför inte bara viktigt (och i slutändan jävligt skönt), utan även en fråga om makt och rättigheter. Makt över sin kropp och rättigheter till kunskap om sin kropp. Hur vi pratar (och i detta fall hur vi inte pratar) kan ha faktiska konsekvenser över vad vi kallar ”naturliga” reaktioner – hur naturligt är det då? Dags att hjälpa ”naturen” på traven på den globala arenan – fight for fittan!

/ Erica Kanon

Slirva mä näven

Jasmina, var en av radioprogrammet Roll On’s mer vulgära karaktärer. Ni minns väl henne? Hon sjöng den berömda låten ”Slirva mä näven” om hur gött det är att onanera.

Lyssna och njut! Och för er som missade Roll On så var det Mia Skäringer och Klara Zimmerman som gjorde det programmet för P3 innan de blev kända i TV.

Att gå hem med en fitt-aktivist

För snart två år sen blev jag aktiv inom vulvagruppen på RFSU Sthlm. Bland det bästa jag har gjort! Sen dess har mycket av min vardag börjat kretsa kring fitt-frågor. Jag pratar mycket fitta, slänger in det lite närhelst det behövs och glömmer ibland att andra människor kanske inte är lika vana/bekväma/suktande/glada av att få höra om när vi skapade fittor i lera eller om fittors anatomi och klitoris excellens.

Ibland ångrar jag mig efteråt, tänker att jag är lite för mycket eller att jag borde vara lite mer finkänslig. Blir rädd att jag är för grov eller att jag skrämmer folk. Men om och om slår det mig, det är ju för fan kunskapsspridning och aktivism i vardagen jag sysslar med!

Ett exempel på min fitt-aktivism i vardagen kommer från för några helger sen. Jag var på fest, hookade upp med nån snubbe och lyckades hångla i en liten garderob (tror jag). På vägen hem till mig nyktrar jag till och inser att jag inte är så pepp på varken mer hångel eller annat sex. Känner mig samtidigt lite otrevlig om jag bara skulle be honom vända och gå hem. Vi går hem till mig. Han vill att vi ska sova ihop. Jag känner mig inte pepp på det heller.

Nånstans i våra förhandlingar om var han respektive jag ska sova så får jag en briljant idé. Jag ska visa honom min stora fina fitt-tavla som jag har i sovrummet. En tavla som föreställer 100 fittor, avgjutna i lera. Fatta så fint!

Han verkar lite paff innan han fattar vad den föreställer. Sen kommer frågan: ”Fan, är det punanis?”. Vid det här laget är fitt-aktivisten i mig så upp-peppad att han får också läsa Eve Enslers fantastiska text om varför det är så förbannat viktigt att prata fitta som jag har inramad. (Den texten blir ett senare inlägg). Sen somnar jag i sängen och han i soffan.

När jag vaknar dagen efter funderade jag en stund över mitt drag. Sen kände jag mig jävligt nöjd där i bakfyllan. Dels för att jag hade känt in mig själv och inte haft sex eller sovit med honom för att vara artig (han följde ju ändå med hem), dels för att fitt-aktivisten i mig aldrig vilar!

Den fina affischen finns att kolla in på Ylva Maria Thompsons sida, gört!