En knöl i fittan?! (del 2)

Här kommer fortsättningen på Peaches inlägg….

När jag kom hem från sjukhuset tvättade jag mig två gånger om dagen, vilket jag nu efteråt förstår att var alldeles för lite, men ingen hade ju berättat för mig hur jag skulle göra. Jag blev sjukskriven i två veckor, om jag minns rätt, och hade till en början så ont att jag tog väldigt mycket värktabletter. Smärtan avklingade efter ett tag, men operationsärret ville inte sluta blöda. Det gick åt väldigt mycket bindor innan det blödde så pass lite att jag kunde övergå till trosskydd. Samtidigt gjorde jag, av oförstånd, saker som inte alls var bra, som att cykla och ha samlag när det inte ens gått ett par veckor efter operationen. Men jag trodde ju fortfarande att det bara hade handlat om ett väldigt litet ingrepp och ingen hade heller informerat mig om saker som jag borde undvika.

När två veckor gått och det fortfarande kom blod och var ur såret ringde jag till gyn för att fråga om råd. En sköterska, som lät bekymrad, vidarebefordrade min fråga till en läkare och återkom sedan. ”Om det varar så beror det på att det finns var som vill komma ut”, var det svar jag fick. Då det efter ytterligare en vecka inte slutat vara och dessutom började lukta konstigt ringde jag på nytt, och fick då omgående komma till en gynekolog. Han konstaterade att stygnen höll på att bli infekterade och tog bort dem. Medan han var sysselsatt med att plocka bort stygnen muttrade han en hel del, och jag förstod på honom att han tyckte att läkaren som opererat mig inte alls gjort ett bra jobb.

Efter att stygnen tagits bort slutade varandet ganska omgående, och det kändes också rent allmänt bättre. Frid och fröjd då, alltså. Eller? Nej. Varje gång jag och pojkvännen hade samlag gjorde det ont. Jag blev betydligt mindre våt än jag blivit tidigare, vilket jag trodde att berodde på att körteln blivit borttagen. Nu förstår jag ju att det inte hade så mycket med den saken att göra, utan anledningen till att jag inte blev våt var antagligen just att jag spände mig och var rädd för att det skulle göra ont. I slutet på sommaren (jag blev opererad i maj) började jag tycka att det kändes knöligt och konstigt just där operationsärret satt, och då jag skulle till preventivmottagningen för att få mitt recept på p-ringar förnyat i september bad jag också om att få träffa gynekologen.

Gynekologen på prev behövde inte göra någon särskilt grundlig undersökning innan han konstaterade att jag fortfarande hade en cysta, och jag började gråta. Det kändes så jävla dumt att jag hade gått igenom en operation, varit rädd och haft ont, och så hade den förbannade klantskallen till läkare inte ens fått bort hela körteln! Den här gynekologen hade en helt annan åsikt gällande bartolinit och menade att det inte alls är sagt att man ska operera bort körteln utan att det ibland är lika bra att låta den vara kvar om bartoliniten inte gör ont. Vad gällde smärtan pratade han om någon behandling där man ger lokalbedövning i sprutform (kan inte minnas nu vad preparatet hette, något på E?) upprepade gånger tills området har förlorat känseln. Tyckte att det lät väldigt läskigt, och lyckligtvis var det något som han gjorde endast på sin privatpraktik som jag i vilket fall som helst inte skulle ha råd att gå till. Blev remitterad tillbaka till gyn, och gynekologen lovade mig att se till att jag skulle få träffa en annan läkare än den som opererat mig.

Åter på gyn fick jag träffa en mycket förtroendeingivande gynekolog. Tydligen hade gynpersonalen informerats om mina dåliga erfarenheter, för också barnmorskan och sköterskorna var väldigt vänliga och det kändes betydligt bättre än mina tidigare besök. Då jag satt mig tillrätta i stolen gav gynekologen mig en handspegel, och sade att han brukar fråga patienterna om de vill hålla den och titta då han undersöker, så att man själv får se hur det går till. Det har jag aldrig varit med om tidigare och  jag tyckte att det var jättebra!

Han kunde också snabbt konstatera att en bit av körteln och därmed cystan satt kvar, och att den satt väldigt långt in vilket antagligen var anledningen till att de inte fått bort den under operationen. (Men hur bra hade det inte varit då om de hade SAGT till mig att de inte lyckades få bort hela  cystan!) Han förstod att jag var orolig över att utsätta mig för en till operation, men förklarade att han skulle gå tillväga på ett helt annat sätt. Han skulle spruta in någon substans i körteln som skulle få den att skrumpna ihop, ”som ett russin”, och att den därefter skulle bli betydligt lättare att få bort. Och han lovade mig att han verkligen skulle ta bort hela körteln. Däremot sade han till mig att läkningen skulle ta betydligt längre tid den här gången, eftersom han skulle bli tvungen att skära genom muskler för att komma åt allt. Inga samlag på 8-10 veckor, slog han fast. Och därefter, påpekade han, skulle jag se till att ALLTID använda glidmedel vid samlag. När jag oroade mig över ärrbildning och eventuell känselförlust i och med det, så sade han att kvinnor fött barn i alla tider och läkt ihop av sig själva innan det fanns kirurger som kunde sy ihop dem, och att det inte gett dem några bekymmer. Nu i efterhand tycker jag att det är sjukt dåligt av en gynekolog att säga på det viset, för massor med kvinnor får till exempel känselbortfall, minskat blodflöde och så vidare av att man är där och karvar och skär i nerver och blodkärl, men då hade jag inte den kunskapen som jag har nu.

Direkt efter att jag pratat med gynekologen fick jag prata med en barnmorska för att bestämma datum för operationen och för att på nytt svara på alla tusen frågor som de måste ställa innan en operation. Sedan skickade barnmorskan mig vidare för att prata med anestesiläkaren, men jag fick veta att jag nog skulle bli tvungen att vänta en stund på honom.

Jag satt i det minimalt lilla väntrummet vid uppvak, som inte har några fönster och där det inte finns något att läsa, i ungefär 40 minuter innan jag sökte upp sköterskeexpeditionen och frågade om man kanske glömt bort mig. Nej, nej, det var bara så att anestesiläkaren blivit kallad till operationssalen och det var därför jag fick vänta. Gick tillbaka till väntrummet och hade precis börjat känna mig riktigt ensam och eländig då en av sköterskorna kom och frågade om jag kanske ville ha en kopp kaffe eller något annat att dricka. Givetvis började jag då gråta, igen, och sade att jag bara vill träffa anestesiläkaren så fort som möjligt så att jag får gå hem sedan. Jag fick vänta ungefär en halvtimme till innan anestesiläkaren dök upp, och han lovade mig då att de vid operationstillfället skulle göra allt för att jag skulle må bra då jag vaknade upp.

Ett par veckor senare fick jag igen en gång åka till gyn tidigt på morgonen, ligga och vänta ett par timmar och sedan bli inrullad i operationssalen, men den här gången var jag, konstigt nog egentligen, väldigt mycket lugnare. Och då vaknade mådde jag utmärkt, hade knappt ont alls och det kom bara pyttelite blod då jag var upp och kissade. Hurra! Den här gången blev jag också informerad av en sköterska om att jag skulle tvätta mig varje gång jag kissat ända tills stygnen försvunnit, vilket skulle ta ca 6 veckor, om jag minns rätt.

Sedan gick då 8 veckor utan samlag, och det gick alldeles utmärkt. Vi hade inte alls mindre sex och tyckte båda två att det egentligen bara var berikande för sexlivet att inte kunna ha samlag. Istället hade vi mycket oral- och smeksex, och det gick faktiskt inte mer än bara ett par dagar efter operationen innan vi hade sex första gången. Jag tänkte att det ökade blodflödet vid upphetsning och orgasm säkert bara skulle skynda på läkningen. När vi firade in det nya året med att ha samlag för första gången på nästan två månader kändes det riktigt högtidligt och fint på något sätt OCH DET GJORDE INTE ONT!

Ungefär tre månader efter operationen gick jag på återbesök och läkaren konstaterade att det läkt riktigt fint. Jag hade inte haft några besvär eller smärtor, men jag hade återkommande muskelryckningar, ungefär som när man får ryckningar i ögonlocket, vilket läkaren menade att var nervrelaterat och sade att skulle gå över. Och ja, för någon månad sedan kom jag faktiskt att tänka på att jag inte känt några ryckningar på ett bra tag.

Jag får fortfarande ont ibland, om jag suttit väldigt mycket så kan det kännas lite bortdomnat, och en ny cykelsadel som jag köpte i somras blev jag tvungen att byta för att jag fick så förbannat ont i fittan av den. Men jag har lärt mig att ta bättre hand om min fitta och att lyssna mer på den. Jag har också lärt mig att sex inte alls behöver innebära samlag, och jag är glad att jag har en fin pojkvän som tycker likadant. Och så har jag, tyvärr, lärt mig att inte ta för givet att sjukvårdspersonal vet vad de gör utan ta reda på saker och ting själv. Det har jag fortsatt med, så de här operationerna ledde också till att jag läst en massa och nu vet mycket mer om fittan än jag visste innan. Och det är ju aldrig fel!