Något jag längtar så förbannat efter

Kollar just nu på detta: Dokument inifrån – Ingen riktig våldtäkt.

Såklart ett viktigt program. Välgjort. Väcker en jävla massa frustration inom mig. Har vi inte kommit längre? Attityderna och värderingarna känns så fasta. Så oförändrade. Så vidriga.

Men något som jag verkligen längtar efter är att vi ska börja prata om förövaren. Om den som begår ett sexualbrott. Det står ju någon bakom varje handling av sexuellt våld. Någon som bär ett ansvar.

Självklart ska vi prata om den som blev utsatt. Om skuld och skam. Om känslan av att inte bli trodd. Om att det kan vara svårt att berätta för någon om det som hände. Om rykten som sprids. Om bristen på stöd. Det är absolut viktigt att berätta hur det kan påverka en person att bli utsatt för sexuellt våld, men det blir också något riskabelt i ett ensidigt fokus på den som blev utsatt.Vi skulle kunna prata om båda sidor. Om varför någon går över gränsen, över en annan persons vilja. Om varför det kan hända upprepade gånger. Om varför så många väljer att inte tro på den som utsatte trots att förövaren har dömts i domstol för handlingen. Om varför det kan vara så jobbigt att se att någon jag känner har utsatt en annan person för sexuellt våld.

Ja fy fan vad jag önskar att vi också kunde prata om den som utför handlingen. Den som Katarina Wennstam berättar om i boken ”En riktig våldtäktsman”. Den som numera kan söka stöd hos ”PrevenTell” (PrevenTell är en nationell hjälplinje för dig som upplever att du tappat kontrollen över din sexualitet, som kanske känner oro för tankar och handlingar, eller är rädd att göra dig själv eller andra illa.)

Istället för att prata om riskbeteenden hos den utsatta kan vi börja prata om riskbeteenden hos förövaren. Precis som den här och den här:

Att trycka upp denna i fickformat vore fan inte fel.

6 tankar om “Något jag längtar så förbannat efter

  1. Håller absolut med!
    Dags att lägga ned tid på att ändra förövarna istället för att ”lära” offren att undvika att bli utnyttjad.
    ”men tjejen hade ju en kort kjol på sig”

  2. Har suttit å velat kring huruvida jag pallar titta på programet eller ej. Sånt här gör så ont i hela mig =/
    Skitverklighet

    • precis så känner jag också. tror inte jag klarar det idag faktiskt. f.ö. oj vad jag håller med, och det samma gäller pedofiler, så jävla tabu. vi vill gärna behålla vår bild av hur en äkta våldtäktsman och pedofil ser ut och beter sig, helt enkelt för att det är så fruktansvärt skrämmande att behöva inse att det kan vara någon du känner, någon du till och med tycker om…

  3. Förövaren är ju ibland tonårssonen som inte förstår, är för full för att förstå eller inte kan säga nej till grupptrycket, tänk på honom också!

  4. Jag blev skitarg när jag såg den! Det är ett så himla viktigt ämne att ta upp, men i den här dokumentären pratas det om våldtäkt som något som drabbar tjejer, snarare än något som en del personer utför. Förövarna fanns inte med över huvud taget. Nu tyckte jag istället att dokumentären skuldbelägger tjejer för att de känner skuld. Efter programmet gick jag in på SVT:s chatt med en av personerna som gjort filmen och frågade varför de inte pratade om förövarna. Min fråga kom inte med, så jag fick aldrig svar på hur de hade tänkt. Däremot var det många som skrev att de hade varit med om liknande saker och att det var en viktig film som fått dem att förstå vad de varit med om. Men det hade ju gått att ta upp ämnet, men också prata om förövarna.

    • Exakt! Det är ju viktigt att ta upp, och det är jättebra att flera som varit med om liknande saker kan bli hjälpta av dokumentären. Men det motsäger inte att det går att prata om förövare också och att problematisera kring vad en kan göra om en inte är säker på att samtliga inblandade i en sexuell handling vill ha sex, på vilka sätt grupptryck kan påverka en att faktiskt utsätta någon annan för sexuella övergrepp osv. Synd att din fråga inte kom med!

Lämna en kommentar