Varför jag inte hurrar över #likeagirl

En reklamfilm från Always har delats och hyllats friskt i mitt Facebookflöde på senaste tiden. I filmen får ett antal ungdomar stå framför en kamera och på uppaning från en regissör göra olika saker ”like a girl” – spring som en tjej, slå som en tjej, osv. Personerna antar då ett fjolligt/mesigt/töntigt/ineffektivt uttryck. När yngre flickor får samma uppmaningar springer/slår/sparkar de som vanligt. De gör som de brukar eftersom de ju är flickor. Slutligen läxas de äldre ungdomarna upp för att deras tolkning av att göra något ”som en tjej” var en förolämpning mot tjejer.

Skärmavbild 2014-07-01 kl. 14.04.29

Grejen är att det inte var deras tolkning. Att göra något ”som en tjej” är ett allmänt vedertaget uttryck. Även om många inte håller med om hur det används så vet vi alla att när någon springer/sparkar/skriker/spelar brännboll som en tjej så gör personen det på ett svagt/mesigt/fjolligt sätt. Hen gör inte sitt bästa. När ungdomarna står framför regissören som ber dem göra något ”like a girl” så tolkar de uttalandet enligt samhällets stereotyper, de springer inte så som de själva anser att tjejer springer. De ifrågasätter inte regissörens utgångspunkter utan försöker göra som hen säger, eftersom det är så en förväntas jobba med en regissör. Om en regissör ber dig gå som en elefant kommer du förmodligen klampa fram och vagga från sida till sida för att detta är vårt samhälles gemensamma stereotyp av hur en elefant går, inte för att du personligen anser att de går på det viset. Därför förtjänar inte dessa ungdomar en uppläxning. De har gjort precis så som de blev tillsagda.

Always är ett företag som säljer mensskydd. Det framgår inte över huvud taget i denna reklamfilm. De försöker rida på feminismen och stärka sitt varumärke genom att säga sig jobba för att flickor och kvinnor ska få bättre självförtroende. Så nästa gång du går i affären och ska köpa bindor ska du känna att du och Always står på samma sida. Ni är vänner. Systrar i den feministiska kampen. Denna reklamstrategi har använts av flera andra företag, däribland Dove som startade Campaign for real Beauty som syftade till att ”vidga definitionen av och diskussionen om skönhet”. Företagen plockar upp en feministisk fråga – som att kvinnor har dåligt självförtroende eller att det anses förolämpande att förknippas med femininitet – och försöker framställa sig själva som the good guys.

I själva verket är det precis tvärtom. Själva kärnan av dilemmat här är att företag inte har moral. De spelar inte efter samma regler som enskilda personer. De vill inte ditt och mitt bästa, de vill sälja sina produkter och tjäna pengar. Always har en annan reklam riktad till tjejer i yngre tonåren där en får lära sig att det är bra att använda trosskydd varje dag. Bra för Always, för då får de sälja mer grejer. Dåligt för dig och din fitta eftersom den inte får luft och risken för svampinfektioner ökar. Hade Always verkligen varit på feminismens sida hade de kunnat jobba för att minska tabut som omger mens så att det inte ansågs äckligt och pinsamt med den naturliga blödande fittan. Men eftersom Always tjänar pengar på att vi skäms över vår mens och är rädda för att den ska synas, lukta, läcka, så är de inte intresserade av att bryta menstabut.

Always marknadsför också bindor med ”Odor-lock” som ”neutralizes odors all day”. Vi ska alltså springa, slåss och sparka som en tjej, men för allt i världen inte lukta som en.

När vi delar #likeagirl-filmen på sociala medier gör vi Always en enorm tjänst. Vi sprider deras reklam mycket längre än de någonsin hade kunnat göra själva, och till en mycket lägre kostnad. Tillsammans gör vi reklam för ett ganska sunkigt mensskyddsföretag (vars produkt bidrar till stora sopberg varje år till skillnad från menskoppen) medan företaget kan luta sig tillbaka och casha in vinsterna från den ökade försäljningen.

Kapitalismen och kapitalister som Always gynnar inte kvinnor och feminism. Kapitalister gynnar sig själva. Alltid. Även om de för tillfället tar upp en fråga som tangerar feminismen och som inte är riktigt lika svinig och kvinnoförnedrande som reklam brukar vara, behöver vi inte hjälpa dem tjäna mer pengar.

Publicerat i Fittan i media, Mens | Märkt , , | 27 kommentarer

Midsommarinspiration!

Midsommarfirandet är över för det här året. Och om det inte blev nått firande med midsommarfittor utan kanske bara dans kring den där midsommarstången, så kan ni bli inspirerade av de här olika midsommarfittorna för att göra egna till nästa år!

Grönsaksfitty till midsommarkäket!

 

Midsommarbjörk-fitta

Midsommarfitta att dansa runt och igenom!

Midsommarfitta i grönskan

Publicerat i Fittaktivism, Fittips, Fittspaning | Märkt , , | Lämna en kommentar

Fittan och skammen

Detta blogginlägg försvann ur flödet för ett tag sedan (av någon konstig anledning!) och publiceras därför igen. Förklarar varför någon kanske känner igen det.

Läser det här blogginlägget om urininkontinens efter förlossning och känner gråten i halsen. Jag har inte fött barn och har kanske inga planer på det heller, men när jag var mellan 16-17 år gammal hade jag sammanlagt 13 antibiotikabehandlade urinvägsinfektioner och då borträknat alla de jag härdade ut (med mer eller mindre lyckade resultat). Det finns mycket igenkänning trots att de medicinska orsakerna skiljer sig.

Det är så fruktansvärt smärtsamt att minnas hur ont jag hade varje gång jag kissade de åren, även när jag var symptomfri hade jag ont. Det kan mycket väl ha varit betingat, att jag spände mig så och förväntade mig smärta och därmed fick smärta. Och i flera år efteråt stålsatte jag mig varje gång jag var tvungen att gå på toaletten, livrädd inför att känna den karaktäristiska lukten av bakterier från urinen, inför att känna taggtråd dras genom urinröret och inför att se toaletten färgas röd av blod. Än idag, sju år senare, hugger det till av rädsla varje gång jag känner en antydan av att det skulle svida. Det är så klart väldigt problematiskt att hata och vara rädd för att kissa eftersom det är en aktivitet en måste göra ett x antal gånger per dag.

Men förutom att det gjorde så ont, stal mycket av min energi och fyllde min vardag av oro så tänker jag idag allra mest på skammen jag kände. Skam skam skam. Skam från första gången jag kissade blod och det högg till i magen och ordet ”KLAMYDIA” ekade i huvudet. Det tog en vecka innan jag vågade berätta för min mamma, jag trodde ju jag hade skaffat mig en könssjukdom. Skammen och förnedringen över att vandra runt på ett sjukhus bärande på mitt egna kiss i en kopp utan att veta var jag skulle göra av det eller vem jag kunde fråga. Skammen över att sluta vilja ha sex på grund av rädsla för komplikationer, skammen över att vilja fortsätta ha sex. Skammen över att träffa läkare efter läkare som antyder att mina vårdslösa sexuella praktiker skulle vara orsaken till problemet. Skammen över att sitta i en biosalong med alldeles för mycket air condition och känna hur fittan brinner men inte våga resa sig upp och gå trots att filmen nyss börjat. Skammen över att inte våga berätta för sin pappa eftersom det är min fitta det tydligen är fel på.  Skammen över att inte kunna berätta för någon exakt hur mycket jag skämdes och skam över att känna skam.

Idag blir jag så fruktansvärt arg å mitt 16-åriga jags vägnar när jag undrar varför i helvete ingen någonsin kunde ha informerat om diverse fittbesvär och kanske sagt ”det är inte ditt fel och det här du går igenom är inte ok”. Den 13:e läkaren sa så och efter att ha fått 100 tabletter med antibiotika utskrivet för att ta snabbt vid behov har jag aldrig fått en urinvägsinfektion igen.

Jag tänker på alla fittbärande människor där ute som oavsett ålder går igenom liknande saker i sina liv och jag tänker att det måste hända något. I vården och i samhället. Det kanske är mest önsketänkande, men jag tycker mig se att det händer saker nu? Det pratas om förlossningskomplikationer, endometrios och vestibulit och jag känner lite hopp. Lite hopp som ger ork till att fortsätta vilja prata om fittan. För under tiden kan vi bara fortsätta att prata om vi någon gång ska kunna lägga den där jävla skammen på hyllan.

Publicerat i Fittvård | Märkt , , | 1 kommentar

Fittan bites back

Jag kunde bara inte motstå att lägga upp denna länk. All info kommer från The Guardians artikel och är inte källgranskad. Oavsett om det är sant eller inte så är det jättekul!

fittan skulptur

Utanför Tübingens universitet i Tyskland har det sedan 2001 stått en stor fittskulptur av den peruanske konstnären Fernando de la Jara. På något sätt lyckades en ung man fastna i skulpturen och fick räddas av 22 brandmän. Det krävdes alltså 22 män för att besegra en fitta.

The student waits to be rescued from the giant vagina sculpture

Det är som en enorm vagina dentata – fittan fångar in mannen och fängslar honom för evigt. Vad hade han gjort för att förtjäna detta? Är det början av fittans revansch på patriarkatet? Kommer han drömma mardrömmar i resten av sitt liv? Kommer han att ha evig fittfobi? Och vem blir fittans nästa offer?

Publicerat i Fittor på stan | Märkt , , | Lämna en kommentar

Vart tog midsommarfittorna vägen?

Kära fittaktivister och annat trevligt folk!

Idag är det midsommarafton och jag undrar varför jag ser så få midsommarfittor? Tidigare somrar har vi på fittforfight fått in bilder på inskickade härliga hembyggda vulvor som det dansa igenom, dansas runt eller bara är som utsmyckning till midsommarpartyt.

Jag själv sitter inomhus, i mitt föräldrahem i Dalarna- hjärtat av midsommarfirandet i Sverige där midsommarstängerna (till lika fallosarna) reses med pompa och ståt, år ut och år in. Mensvärken sätter stopp för mitt eget firande och jag hade ju själv önskat att få bygga mig en egen midsommarfitta att få dansa igenom i år. Så har ni egna midsommarfittor- skicka över bilder så kan vi alla få glädjas åt lite fittaktivism i detta överskott av fallossymboler, där midsommarafton är årets främsta. Här är ett alternativ till snygg midsommarfitta, se här…

Kram och hej, och dansa lugnt!

Publicerat i Fitt i naturen, Fittaktivism, Fittspaning, Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Fittbjörk

 I dessa grönskande tider var jag ute och letade blomster till midsommarn och fick syn på en björk med fitta i, charmerande. Och upptäckten gjorde blomsterletandet mycket roligare! /Ida

 

Fittbjörk

 

 

Fittbjörk i närbild

Fittbjörk i närbild

Publicerat i Fitt i naturen, Fittspaning, Uncategorized | Lämna en kommentar

Världens ursprung – fittan på museum

1866 målade konstnären Gustave Courbet tavlan ”L’Origine du monde”, på svenska ”Världens ursprung”. Såhär ser den ut:

världens ursprungPå den tiden var tavlan unik för att bilden är så verklighetstrogen. Idag är den ett klockrent exempel på objektifiering. En fitta på en kropp som saknar huvud och ben ger intrycket av att den inte tillhör en person utan ett objekt. Tavlan är alltså döpt till ”Världens ursprung” men vi får inte se själva slidan, många människors ursprung (förutom de som föds genom kejsarsnitt). Detta ville Deborah de Robertis uppmärksamma med ett performance framför målningen på Musée D’Orsay i Paris.

Skärmavbild 2014-06-16 kl. 12.00.20Som ni ser i videon kommer vakterna springande och försöker få bort Deborah de Robertis och när det inte går börjar de fösa ut publiken ur rummet. Vi är så vana vid att se fittan som ett objekt att tavlan i sig inte upprör. Men en livs levande fitta – med tillhörande person – blir en skandal.

Enligt texten under videoklippet har en person från museets administration sagt “No request for authorization was filed with us. And even if it had been, it’s not certain we would have accepted it as that may have upset our visitors.” It’s not certain, alltså. Det är ändå roligt att tänka sig att om detta performance bara hade varit anmält hos administrationen i tid så hade det fått tillstånd och kanske till och med stått med i museets programblad.

 

Publicerat i Fittaktivism, Fittkultur, Uncategorized | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Orige för den feminism och mensintresserade

Vi fick tips på fitt for fights facebooksida av Elin, att  tidiningen Re:public #32 är fyllt av bland annat mensaktivism och feministisk kamp mot våldet mot kvinnor i Zambia.

”Re:publics redaktör Johanna Lagerfors och hennes journalistkollega Johanna Wiman grävde ner sig i det globala motståndet mot det stränga tabu som omgärdar mensen. I det här numret av Re:public ser du kampens olika förutsättningar i världen och konstnärliga uttryckssätt som strävar efter att synliggöra och avdramatisera mensen.”

OCH i samband med feministisk festival i Malmö har tidningen Re:public releasefest för det smäckade numret #32 med fff’s darlingar, Liv Strömqvist, mensaktivisten Josefin Persdotter och Grrrl Collection!

”Kom och fira den globala mensaktivismen med högläsning av opublicerade mensiga serier av Liv Strömqvist, en djupdykning i mensen i populärkulturen med Josefin Persdotter, och med en feministisk balett!!!
I baren serveras mensiga drinkar kvällen till ära och från skivspelaren låter Grrrl Collection blodiga riot-hits forsa.”

Moriska Paviljongen, Spegelsalen kl 21.30-00 fredagen den 13:e juni i Malmö.

 

Det kan inte bli så mycket fetare än så!

 

Publicerat i Fittkultur, Globalfittan, Mens, Uncategorized | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Skattkammaren

Tips om fittig krönika av Maria Sveland:

”Här finns en skattkammare av handfasta tips och ren och skär sexualupplysning för alla er som tydligen inte vet att klittan sitter mitt i fittan…”

Publicerat i Fittfakta, Fittips, Fittkultur, FittO, Orgasm, Uncategorized | 1 kommentar

Jag var en expert.

Vi har fått ett mail, ett väldigt starkt och berörande mail som vi tackar otroligt mycket för och som vi rekommenderar ALLA att läsa, -tack för att du delade med dig av din historia!

Jag hade, när jag var yngre, en ganska märklig relation till min fitta. Det hade nog de flesta, men min orsak var, såvitt jag kan förstå, lite annorlunda. Jag gillar inte att det är annorlunda. Jag gillar inte det stora hyschhyschet kring det, så nu vill jag prata om det. Anonymt, men ändå. Jag vill se vad som händer. Jag vill se hur det känns. Jag är 25 år. Det talas om kvinnosjukdomar. Att ingen gör något åt dem, vet något om dem, nämner dem vid namn.

När jag var ca 7 år, började jag att kissa på mig varje gång jag skrattade. Det hela handlade alltså inte om att jag inte kommit ur blöjan ordentligt – jag var, enligt min mor, torr i flera år. Men sen kom det. Med besked.

Jag minns inte när det hände första gången, men jag minns att jag snabbt blev väldigt bra på att ljuga. För mina vänner, för mina föräldrar, för mina syskon, för mina lärare. Om jag kissade på en tygstol, sa jag att jag spillt vatten. Om jag, på ett kalas, kissade i en soffa, väntade jag tills alla hade gått för att sedan vända på dynan.

Jag lärde mig att aldrig någonsin ha klänning på mig. Det var viktigt att ha på sig byxor som fångar upp det blöta. Det var viktigt att byxorna var i ett material som kunde fånga upp det blöta. Jag lärde mig att gömma mina nerkissade kläder längst ner i tvättkorgen, för att minska min mors misstanke, och jag lärde mig att ta hennes eller min systers bindor, för att på så sätt minska det blöta i trosan. Jag lärde mig att vara rädd varje gång jag skulle bada i havet eller i simbassängen i staden jag bodde. Trots badkläder, var jag ju naken. Jag lärde mig att gömma bindor, att veta min gränser, och jag lärde mig att ständigt och jämt ha en långarmad tröja med mig, som kunde knytas runt min mage. Även om det var 30 grader varm, så var jag flickan med tröjan med sig. ”Om det skulle bli kallt”.

Jag var en expert. Ibland kunde jag tänka på hur duktig jag var. Ingen fick någonsin veta vem jag var egentligen. Så bra var jag. Ingen vet om detta. Jag kunde åka på konfirmationsläger i fem dagar, kissa ner mig hela tiden, men ingen visste. Jag var fruktansvärt bra på min sak.

För att förtydliga så kissade inte jag några droppar. Jag kissade pölar. En jeansrumpa bestående av en stor, mörk fläck. Det blöta som skavde mot låren när man gick, och efter någon timme började svida. Lukta.

Jag minns en sommar, det var nog i trean eller fyran. Min bror hade gjort en slags lådbil som han drog runt mig i, och jag älskade det. Han hade lagt en av dynorna till utemöblerna i botten. Jag skrattade och njöt, tills att kisset kom. Han körde in mig i garaget, det var hans tur att bli skjutsad, och jag vägrade resa mig upp. Dynan var smutsig, för alltid.

Tidigare hade min mamma sagt att om jag läcker en gång till, så åker vi till doktorn. Jag gömde mig i garaget, för jag ville inte till någon doktor. Men mamma kom dit, och en tid senare kom vi till doktorn i alla fall. Jag minns inte vilket besök som var det första, men jag minns att jag har gått på flera som har tett sig likadant – jag gör ett kissprov hemma genom att min mamma håller en plastmugg mellan mina ben när jag sitter på dass. Provet lämnas i receptionen. Sen pratar vi och de klämmer lite på min mage, samt gör ultraljud. Kall gegga mot magens hud. Sen lär de mig att göra knipövningar, samt informerar mig om hur många gånger per dag som jag bör göra sådana. De säger också att det här är vanligt bland kvinnor, och att man ofta får besvär med inkontinens när man har fött barn.

Detta var, under hela min uppväxt, väldigt vanlig information – att det kan bli såhär när man har fött barn, och att man helt enkelt måste träna upp musklerna igen. Det är så kallad ansträngningsinkontinens, och kisset kommer därmed när man antränger bäckenbotten – nyser, hostar, springer, skrattar. För mig kom det enbart när jag skrattade, men det var det ingen som brydde sig om. Och jag hade inte fött något barn.

Jag började bli väldigt arg och bitter, och känna att kvinnor som fött barn får skylla sig själva. De får stå sitt kast. Jag gick i grundskolan och förtjänade inte detta. Jag hade inte gjort något fel.

I femman eller sexan fick jag åka till distriktssköterskan. Hon skulle ge mig inkontinensskydd. Det positiva med det är att det är gratis, samt att det kan rädda en från den totala katastrof som det är att kissa ner sig vid den åldern. Det negativa med det är att det är en förödmjukelse att tvingas bära. Jag skickades hem med små bindor, stora bindor, blöjor, samt blöjor som gick ovanför min navel, till min ländrygg, och gick att tvätta för att sedan användas igen och igen. De var till för vuxna kroppar med dementa sinnen.

När andra tjejer började högstadiet, så började de sminka sig. Själv började jag använda inkontinensskydd. Varje dag var ett mission att dölja dem så väl som möjligt. Högstadiets tajta jeans gjorde det omöjligt att dölja konturerna av bindor i mina framfickor. Om någon frågade vad det var, så sprang jag därifrån efter att jag påstått att jag glömt något viktigt i mitt skåp.

Det hela fortsatte. Jag undvek vänner och fester. Oavsett hur gärna jag ville gå, så visste jag att det bara skulle bli fel, även inom min närmsta familj – platsen där man förväntas vara trygg. Att jag skulle behöva ljuga, och att jag skulle behöva gömma mina använda bindor i min jackficka, för det var alldeles för riskabelt att kasta den i en sopkorg.

Jag var ofta yr, för jag lärde mig att inte dricka. Inte ens vatten. Jag fick papper samt mätinstrument i plast med mig hem, för att med dem mäta exakt hur mycket jag drack varje dag, och när, samt hur mycket jag kissade ut. Det är svårt att genomföra en sådan undersökning när man går i skolan, men det fick gå.

Våren innan gymnasiet blev jag remitterad till gyn. Jag förväntade mig ännu en människa med klämmande händer runt min mage, men fick betydligt mer. Jag hade varit hemma från skolan i nästan ett halvår på grund av depression. Besöket till gyn var en utflykt från vårt hus på landet, dess tomhet och fält(som skyddade mig). Sjuksköterskan visade mig och mamma hur alla instrumenten ser ut. Stolen. Ultraljudskuken. Spekulum. Allt det stora i metall och plast.

Hon frågade mig om jag ville gå på toa innan undersökningen, och jag sa ja. Så fort jag låst dörren bakom mig, började jag gråta. Jag ville bara slippa, jag ville bara bort.

När jag varit där länge nog, knackade min mamma på dörren, och vi gick till doktorn. Doktorn, som var en man i 50-60årsåldern, bad mig att klä av mig på underkroppen. På TV har man alltid ett slags nattlinne på sig, men i verkligheten är man naken.

Jag hade fått lära mig att inte prata med främmande män, och nu visade jag fittan för en. Tårarna brände, och när han försökte trä in metallen i mig, grät jag som ett barn. Jag var ett barn.

Sjuksköterskan höll min vänstra hand och sa hur jag skulle andas, och min mamma höll min högra och försökte få mig att lugna mig. Gubben pressade in i mig, och jag sa stopp. Vi pausade, han försökte igen, och jag grät och sa stopp. Jag mådde illa, det gjorde så ont. Vi fortsatte, och han sa att om jag inte gör det nu, så kommer det bli ännu värre nästa gång jag försöker.

Jag vet inte om han fick reda på det han skulle av undersökningen, men jag vet att jag var skärrad. Nu är jag arg.

Doktorn visade sig veta vad jag behövde – piller. Han gav mig ett häfte som jag skulle läsa tills vårt nästa möte. Häftet innehöll information om preparatet – hur det är bra för kvinnor som fött barn och behöver stärka bäckenbottenmuskulaturen, samt om de samtliga biverkningarna, såsom självmordstankar och att man inte ska nyttja det vid en ålder yngre än 18. Jag var 16.

Jag ville inte ha pillret, men det fanns inget annat att göra. Så jag började. Jag mådde fruktansvärt i början, men vande mig. Sedan fick jag veta att medicinen även används mot depression, och det är vad jag numera använder det till. En annan gynekolog har förklarat för mig att det inte är något fel på min bäckenbotten, den är bättre än de flestas. Men medicinen tar ändå bort inkontinensen. Kanske är det placebo.

Jag vet inte vad problemet beror på. Jag vet inte om läkare någonsin kommer att uppmärksamma det bland barn och unga. Jag vet inte om jag någonsin kommer känna mig säker i en penetrationssituation. Jag vet att jag inte kan hitta någon information på nätet om inkontinens bland unga som inte fött barn, och jag vet att jag är trött på det. Rädd för att det kanske sitter någon liten människa och är rädd och ensam. Rädd för att umgås, rädd för att bada, rädd för att ha roligt. Vars bästa vän är en tröja runt magen. Jag vill bara säga hej till den personen. Säga: du är inte ensam. Och du är så himla bra.

Vi måste prata om fittan! Massor! Tills alla dess funktioner, variationer, fantastiska och jobbiga sidor blir kända, tills ingenting är tabu eller stigmatiserande!! Tack igen för att du delade med dig!

Vi kan också passa på att tipsa om Sarah Silvermans självbiografi, The bedwetter, mycket bra och berörande läsning.

/FFF

Publicerat i Fittan funderar, Fitthistoria, Fittvård, Kiss | 2 kommentarer